Sida:Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs

12


Vågar någon att svika den besvurna troheten mot mig och mitt hus, frågade konung Tjaffs och hviftade.

Nej, o konung! — svarade gäddorna — dig gäller det för närvarande icke. Det gäller oss, di­na trognaste. Som du vet, ega vi gäddor, sedan urminnes tid ett heligt, ett oförytterligt privilegi­um att äta upp de andra fiskarna, så ofta vi bli hungriga.

Konung Tjaffs nickade.

Men — fortforo gäddorna — ”det går en oro genom tiden.”[1] Redan är det så långt hunnet, att aborrarna helt cavalierement neka att låta äta upp sig. Samma anda börjar sprida sig bland mörtar­na, och slutligen kommer det väl ända derhän, att de simplaste löjor och norssar blifva så oförskämda och vilja frälsa sina lif, ehuru den stadgade samhälls­ordningen kräfver deras uppoffring.

Derhän får det ej komma, sade konung Tjaffs och hviftade.

Nej — sade gäddorna — derhän får det ej komma. Vi förtrösta på dig, o konung, som all­tid varit oss en huld och nådig beskyddare.

Konung Tjaffs både nickade och hviftade.

Derpå togo gäddorna åter ordet och sade: o

  1. Här citera gäddorna högvördige herr doctorn och erkebiskopen af Wingårds ord.