Men som jag misstänkte, att de önskade betalningen proportionell mot höfligheten, antog jag icke dem, utan ett par mindre höfliga, hvilka dessutom hade ett mera ordentligt utseende. I deras och mina sakers sällskap aftågade jag till mitt logis vid Adolf Fredriks torg.
Under vägen hittade jag ett nytt bevis för Guds försyn. Som detta mitt påstående torde synas dig gåtlikt, vill jag afgifva en förklaring.
Det finnes på Stockholms gator, alltid och allestädes, ett slags kärror, åkarkärror kallade, som fara fram med pilens snabbhet och åskans dunder. Stockholms fotgängare äro vana dervid och hafva genom vanan förvärfvat en beundransvärd färdighet att vika undan. Ofta göra de det med rätt komiska piruetter, men — lika godt! — de undkomma dock den hotande faran. Visst händer understundom, att en och annan blir öfverkörd och mister armarna, eller benen, eller lifvet. Likväl höra sådana fall till undantagen, och deras antal stiger vanligen ej till mera, än två eller tre dussin om året.
Men om fotgängare, som äro stockholmsboar, merändels skydda sig för ofvanbemälte kärror genom sin vana och sin färdighet, så äger ej samma förhållande rum med oss arma nykomlingar
