Dock nog derom! Jag ämnar ej ytterligare
redogöra för mitt besök vid Nicanders graf. All
sorg är helig och den profaneras, om den visas på
torget. Skulle mina tårar någon gång frysa — och
med anledning af den moraliska
verldstemperaturens tendens, håller jag sådant ingalunda för
otroligt — får jag ju framdeles en myckenhet små
isnålar till min disposition, och dem skall jag
sannerligen icke blott visa, utan äfven använda till
hvarjehanda satiriska naggnings-försök. Men öfver
tårarna, i deras ursprungliga skick, kastar jag
gerna en tredubbel slöja.
Efter hemkomsten från kyrkogården satte jag mig ned i soffhörnet och läste i min nyköpta bok. Det skedde just icke af böjelse för innehållet; ty jag visste af gammalt, att våra grundlagar äro lagar, som — vi vocis — behöfva att i grund lagas. Men anständigheten kräfde, att en ”folkets man,” som jag, ej blott skulle hafva boken i fickan, utan också i hufvudet. Ergo läste jag.
Särdeles långt hade jag ej hunnit i mina studier, då jag stördes af tu-tu-tu! — det faller sig svårt att härma trumpetljud med bokstäfver — och af pang-pang-pang! — samma anmärkning gäller om pukor. jag sprang till fönstret och såg rikshärolden, som satt derute på torget och skulle
