36
I förrgår var det så kallade plenum plenorum,
kronan och slutet på den tilländalupna
ceremoniveckans härligheter.
Till en början bevistade ständerna den sedvanliga gudstjensten i storkyrkan och hörde biskop Heurlin, som stod på predikstolen, tala småländska om tron, kärleken och hoppet. Omedelbart derefter begåfvo sig de tre ofrälse stånden till rikssalen, der de fingo sitta och vänta på konungen och adeln. De två sistnämnde uppträda, vid detta högtidliga tillfälle, alltid på samma gång; och det ligger något betydelsefullt deri. I vårt ärftlighetsrike hvila nemligen så väl adelns, som konungens företräden på bördens grundval. De hafva en gemensam lifsprincip; och sviker den, så sviker den dem båda på samma gång — i begreppet nemligen; ty hvad verkligheten angår, så kan ett par decenniers mellanskof gerna ega rum emellan den enas fall och den andras.
Jag hade en gång förr, ehuru under andra förhållanden, tagit rikssalen i ögonsigte, och den
