Sida:Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs

36


I förrgår var det så kallade plenum plenorum, kronan och slutet på den tilländalupna ceremoni­veckans härligheter.

Till en början bevistade ständerna den sed­vanliga gudstjensten i storkyrkan och hörde biskop Heurlin, som stod på predikstolen, tala småländ­ska om tron, kärleken och hoppet. Omedelbart derefter begåfvo sig de tre ofrälse stånden till riks­salen, der de fingo sitta och vänta på konungen och adeln. De två sistnämnde uppträda, vid detta högtidliga tillfälle, alltid på samma gång; och det ligger något betydelsefullt deri. I vårt ärftlighetsrike hvila nemligen så väl adelns, som konungens företräden på bördens grundval. De hafva en ge­mensam lifsprincip; och sviker den, så sviker den dem båda på samma gång — i begreppet nem­ligen; ty hvad verkligheten angår, så kan ett par decenniers mellanskof gerna ega rum emellan den enas fall och den andras.

Jag hade en gång förr, ehuru under andra förhållanden, tagit rikssalen i ögonsigte, och den