258 . Min Kiäreste Broder. I går kom jag hem ifrån Öfwerst Falkenberg, l där jag haft mera bekymber än jag kan utsäja. en af åhr, fatiger, medicamenter utmerglad kropp, hade äfter en stark rysning stant i en lindrig feber, ej ätit eller sofwit på 12 dygn; en stadig hosta, som ej lossades, [så] att han kunne få en blund i ögonen ; änteligen i söndags begynte han sofwa, och sof i 12 timmar, där på begynte expectorationen med ett förfärligt segt slem at updragas, som änteligen blef lösare; hwarpå han fick i sig litet hafresoppa om dagen, och emot allas förmodan är hopp att han kan komma sig, om ej slemmet å nyo stellnar. jag hade straxt önskat mig warit tillbakas äller at få någon till hielp, men Öfvversten tolde äller trodde ingen annor, än mig, som under mitt practicerande fordom hulpit honom. Men det oändeliga slemmet, som i desse åhren wisar defectum virium vitae, giör mig osäker, då så många andra gubbar dö. Emedlertid giorde jag något till saken. Bökman gaf ett hederligt viaticum. Min resa till Öfwerst Falkenberg afbröt min Stockholms resa. Vestigia me terrent, et fata Tessiniana me percellunt. quid fiet de his omnibus? O Bone Deus. qui bene latuit bene vixit. Sint Tibi Fräter Dulcissime mitiora fata! inter nostrates rumor de hisce omnibus horrendus. pulverem scholasticum splendore aula? prsefero, et in hoc potius consenescarn quam in atrio regio. Deus T. O. te servet incolumem. förbi. Min Kiäreste Broders lydigste C. L. Ej dateradt, men otvifvelaktigt skrifvet i början af Februari 1754. Utanskrift och sigill som på bref. 824.
Henrik Falkenberg, född 1681, öfverstelöjtnant vid Lifgardet till häst
med öfverstes afsked, död på Haga i Svinnegarns socken den 21 Februari 1754.
