— 34 —
sin villfarelse: det var ett öde att theatern skulle sjunka så djupt som möjligt, och ingen kan undfly sitt öde. — Visserligen återstodo icke många steg att göra tillbaka, men ännu lefde några traditioner från en lyckligare tid och de gjorde sig stundom gällande, hvilket icke mer tyckes för dem vara tillåtet. Förmågan att återställa hvad som redan gått förloradt, har icke åt många blifvit gifven och saknaden deraf hade åtminstone haft ett sken till ursäkt om allmänheten röjt några spår till den skicklighet som aldrig saknades hos theaterns fordna Ordningsmän. Men beklagligen synes denna konst hafva flyktat. Man kan till exempel anföra Zampa; ett stycke som aldrig kunnat hafva så liten framgång, om uppsättningen icke varit så mycket under all kritik att hela effekten förlorades. Felet var likväl hvarken de spelandes eller Orkesterns, det låg hos Styresmannen, och det är visst möjligt att han gjort sitt bästa, men detta är icke alltid tillräckligt, ännu mindre gäller det såsom ursäkt inför den publik, som besöker skådespelen. — Härmed har jag icke velat säga att Zampa är det stycke, som sämst blifvit uppsatt