ETT NYTT SHERLOCK HOLMES-ÄVENTYR AV CONAN DOYLE.
BRONS GÅTA.
Någonstädes i kassavalven hos Cox & Co:s bank vid Charing Cross finns ett medfaret och skamfilat dokumentskrin med mitt namn, John H. Watson, med. dr, f. d. militärläkare i indiska armén, målat på locket. Det är fullproppat med papper, vilka nästan alla äro redogörelser för olika fall, belysande de underliga problem, dem mr Sherlock Holmes tid efter annan hade att ta del av. Somliga av dem, och ingalunda de minst intressanta, betecknade fullkomligt misslyckade försök och äro i egenskap av dylika knappast värda att berättas, då de ej erbjuda någon slutgiltig förklaring. Ett problem utan lösning kan intressera fackmannen, men kan näppeligen undgå att irritera den tillfällige läsaren. Bland dessa ofullbordade redogörelser är den rörande mr James Phillimore, vilken, efter att ha gått tillbaka in i sitt eget hus för att taga sitt paraply, aldrig mera blev sedd i denna världen. Icke mindre anmärkningsvärd är den angående båten Alicia, som en vårmorgon styrde in i en liten dimsamling, varifrån den aldrig mer kom ut, icke heller hörde man någonsin något vidare om båten eller dess besättning. Ett tredje fall, värt att beaktas, rörde Isadora Persano, den kända journalisten och duellanten, vilken blev funnen spritt galen med en tändsticksask framför sig, innehållande en märkvärdig mask, som sades vara okänd inom vetenskapen. Bortsett från dessa olösta fall finnas där några, vilka äro förknippade med privata familjehemligheter till en sådan grad; att det skulle betyda stor uppståndelse inom många förnämliga kretsar, därest det skulle visa sig möjligt att de skulle komma i tryck. Jag behöver ej säga att det vore otänkbart att på detta sätt förråda ett förtroende samt att dessa redogörelser skola avskiljas och förstöras, när min vän nu fått tid att vända sin uppmärksamhet till denna sak. Det återstår ett avsevärt antal fall av större eller mindre intresse, vilka jag tidigare skulle kunnat publicera, om jag ej fruktat för att allmänheten skulle komma att lida av en övermättnad, som kunde oförmånligt inverka på den mans rykte, som jag vördar framför alla andra. I vissa har jag själv varit invecklad och kan tala i egenskap av åsyna vittne, medan jag i andra antingen icke var närvarande eller spelade en så obetydlig roll, att de endast skulle kunna berättas såsom av en tredje person. Följande berättelse har jag hämtat ur min egen erfarenhet.
Det var en stormig oktobermorgon, och medan jag klädde mig, lade jag märke till hur de få återstående bladen virvlade ned från den ensamma platanen, som pryder gården bakom vårt hus. Jag kom ned till frukosten, beredd på att finna min vän i en deprimerad sinnesstämning, ty i likhet med alla stora konstnärer tog han lätt intryck av omgivningen. I stället fann jag, att han nästan slutat sin måltid, och att han var vid särskilt ljust och glatt lynne med den något mörklagda glättighet, som var typisk för hans ljusare stunder.
— Du har fått ett nytt fall, Holmes? anmärkte jag.
— Förmågan att dra slutsatser är sannerligen smittsam, Watson, genmälde han. Det är den, som har satt dig i stånd att upptäcka min hemlighet. Ja, jag har fått ett nytt fall. Efter en hel månads trivialiteter och stagnation ha hjulen ännu en gång börjat röra på sig.
— Får jag höra det?
— Det är inte mycket att höra, men vi kunna diskutera saken, när du förtärt de två hårdkokta ägg, som vår nya kokerska lyckliggjort oss med. Deras tillstånd torde ej sakna sammanhang med det exemplar av The Family Herald, som jag i går såg på bordet i hallen. Till och med en så obetydlig sak som att koka ett ägg fordrar en uppmärksamhet, som är medveten om tidens flykt och oförenlig med kärlekshistorien i nämnda förträffliga tidskrift.
En kvarts timme senare var bordet avdukat, och vi sutto mitt emot varandra, Han hade dragit upp ett brev ur sin ficka.
— Du har ju hört talas om Neil Gibson, guldkungen? sade han,
— Du menar den amerikanske senatorn?
— Ja, han var en gång i tiden senator för någon stat i västern, men han är mera känd som den störste guldgruvemagnat i världen.
— Jo, jag känner till honom. Han har säkert bott en längre tid i England. Hans namn är mycket bekant.
— Ja, han köpte en ganska stor egendom i Hampshire för en fem år sedan. Du har kanske redan hört talas om hans frus tragiska död?
— Ja visst, nu kommer jag ihåg det. Det var därför jag kom ihåg namnet. Men jag känner verkligen inte till detaljerna.
Holmes visade med en handrörelse på några papper, som lågo på en stol.
— Jag hade ingen aning om att jag skulle få att göra med saken, annars skulle jag ha haft mina utdrag färdiga, sade han. Faktum är, att fallet, hur utomordentligt sensationellt det än är, icke tycktes erbjuda några svårigheter. Den anklagades intressanta personlighet bortskymmer ej bevisens klarhet. Detta var den åsikt man kom till vid den medikolegala besiktningen och som även framgår av polisdomstolens handlingar. Saken är nu hänskjuten till assisdomstolen i Winchester. Jag tror, att det är en föga tacksam uppgift. Jag kan nog upptäcka fakta, Watson, men jag kan inte förändra dem. Om ej några fullkomligt nya och oväntade detaljer komma i dagen, kan jag ej inse, att min klient kan ha något hopp.
— Din klient?
— Å, jag tänkte inte på att jag ej talat om det för dig. Jag har kommit in i din invecklade vana, Watson, att berätta en historia baklänges Det är bäst du läser det här först.
Brevet, som han räckte mig, var skrivet med en djärv, kraftig handstil och lydde som följer:
Claridge's Hotel den 3 oktober.
Käre mr Sherlock Holmes!
Jag kan ej se den bästa kvinna Gud någonsin skapat gå sin död till mötes utan att göra allt som är möjligt för att rädda henne. Jag kan ej förklara saker och ting — jag kan ej ens bjuda till att förklara dem, men jag vet utom varje tvivel, att miss Dunbar är oskyldig. Ni känner fakta — vem gör inte det? Det har varit hela landets samtalsämne. Och aldrig en röst, som höjts till hennes försvar! Det är den förbannade orättvisan i det hela, som gör mig utom mig, Den kvinnan har ett hjärta, som ej skulle tillåta henne att döda en fluga. Nåväl, jag skall komma klockan elva i morgon och höra, om ni kan sända någon ljusstråle in i mörkret, Kanske jag kan ha någon nyckel utan att veta det. I varje fall står allt vad jag vet och allt vad jag har till edert förfogande, om ni blott kan rädda henne. Om ni någonsin i edert liv visat eder förmåga, så inlägg den nu i denna sak, Eder förbundne
J. Neil Gibson.
— Där har du det, sade Sherlock Holmes, i det han knackade askan ur sin frukostpipa och långsamt fyllde den sistnämnda. — Det är den herrn jag väntar. Vad historien beträffar har du väl knappast haft tid att sätta dig in i alla dessa tidningsreferat, varför jag får lov att berätta den för dig i några få ord, om du skall kunna finna något förstående intresse för dess utveckling. Denne man är det förnämsta finansiella inflytande i världen och, enligt vad jag kan sluta mig till, en människa av den mest våldsamma och fruktansvärda karaktär. Han tog sig en hustru, offret för denna tragedi, om vilken jag ej vet något mer än att hon hade sin blomningstid bakom sig, något som var så mycket olyckligare, som en mycket tilldragande guvernant övervakade de båda barnens uppfostran. Det är dessa tre personer saken rör sig om, och handlingen tilldrar sig på ett gammalt herresäte, medelpunkten på historiska engelska ägor. Nu till själva tragedien. Hustrun blev funnen ute på ägorna, nästan en halv mile från huset, sent på kvällen, klädd i sin aftontoalett med en schal över axlarna och ett revolverskott genom hjärnan. Det fanns intet vapen i hennes närhet och inte spår, hänförande sig till mordet, på platsen. Intet vapen i hennes närhet, Watson — märk detta! Förbrytelsen måste ha begåtts sent på aftonen, och kroppen upptäcktes av en skogvaktare, omkring klockan elva, då den undersöktes av polisen och en läkare, innan den fördes upp till huset. Är det här alltför sammandraget, eller kan du uppfatta det riktigt?
— Det är mycket tydligt alltsammans. Men varför är guvernanten misstänkt?
— Jo, för det första finns det en del mycket ögonskenliga bevis. En revolver med en kammare tömd och en kaliber, som motsvarade kulan, som hittades på golvet i hennes garderob. — Hans blick stelnade, och han upprepade i avbrutna ord: — På — golvet — i — hennes — garderob. — Därpå försjönk han i tystnad, och jag såg, att han kommit in på en tankegång, som det vore en dårskap av mig att avbryta. Plötsligt ryckte han till och blev åter livlig:
— Ja, Watson, den hittades alltså. Ganska fällande bevis, eller hur? Det tyckte också polisen. Vidare bar den döda kvinnan en biljett på sig, vari stämdes möte just på detta ställe, och som var undertecknad av guvernanten. Hur kan det hänga ihop? Slutligen är det själva motivet. Senator Gibson är en vinnande personlighet. Om hans hustru dör, vem blir då sannolikt hennes efterträderska om icke den unga dam, som redan efter allt att döma fått mottaga ihärdiga bevis på uppmärksamhet från sin husbonde? Kärlek, förmögenhet, inflytande, alltsammans beroende av ett enda, medelålders liv. Fult, Watson — mycket fult!
— Ja, det är det verkligen, Holmes.
— Inte heller kunde hon förete något alibi. Tvärtom fick hon lov att medge, att hon befunnit sig nära Thorbron — det var där dramat ägde rum — ungefär vid den tiden. Hon kunde ej förneka det, ty en byinvånare, som gått förbi, hade sett henne där.
— Det där verkar ju avgörande.
— Och ändå, Watson — ändå! Denna bro — en enda bred stenbåge med balustrad på bägge sidor — förmedlar trafiken över smalaste delen av en lång, djup, vassfylld vattenyta. Thorsjön kallas den. Vid brons början låg den döda kvinnan. Men här ha vi vår klient, om jag inte misstar mig, åtskilligt före den utsatta tiden.
Billy hade öppnat dörren, men det namn han uttalade var oväntat för oss Mr Marlow Bates var en främling för oss båda. Han var en mager, nervös liten man med skrämda ögon och ett ryckigt, osäkert sätt — en människa, som min yrkesblick konstaterade vara på gränsen till absolut nervös kollaps.
Ni förefaller upprörd, mr Bates, sade Holmes. Var god och sitt ned. Jag är rädd att jag bara kan stå till tjänst en helt kort stund, ty jag är upptagen klockan elva.
— Jag vet att ni är det, flämtade vår gäst med en mening i taget som när man är andfådd. — mr Gibson kommer hit. Jag är anställd hos mr Gibson. Jag sköter hans egendom. Mr Holmes, han är en skurk — en gemen skurk.
— Starka ord, mr Bates.
— Jag måste uttrycka mig kraftigt, mr Holmes, för att jag har så knapp tid på mig. Jag skulle inte för allt i världen vilja, att han funne mig här. Han bör nästan vara här nu. Men jag hade det så ordnat, att jag inte kunde komma tidigare, Först i morse talade hans sekreterare, mr Ferguson, om för mig om hans avtal med er.
— Och ni ör anställd hos honom?
— Jag har sagt upp mig. Om ett par veckor har jag skakat av mig hans förbannade slavok. En hård människa, mr Holmes, hård mot alla omkring honom. Den offentliga välgörenheten är en skärm, som döljer hans privata skurkaktigheter. Men hans hustru var hans förnämsta offer. Han var brutal mot henne — ja, sir, brutal! Hur hennes död tillgick, vet jag ej, men jag är säker på att han gjort hennes liv till ett helvete för henne. Hon var ett barn av de tropiska länderna, brasilianska till börden, som ni utan tvivel känner till?
— Nej, det har jag ej fäst mig vid.
— Tropisk till börden och tropisk till naturen. Ett solens och lidelsernas barn, Hon hade älskat honom så som sådana kvinnor kunna älska, men när hennes egen kroppsliga fägring vissnat — jag har hört sägas, att den en gång i tiden varit utomordentlig — fanns ingenting, som kunde hålla honom kvar. Vi tyckte alla om henne och kände med henne och hatade honom för det sätt, på vilket han behandlade henne. Men han är trovärdig i sättet och listig. Det är allt jag har att säga er. Döm honom inte efter hans ansikte. Det finns mera där bakom. Nu skall jag gå. Nej, nej, håll mig inte kvar! Han bör nästan vara här.
Med en förskräckt blick på klockan bokstavligen sprang vår besynnerlige gäst på dörren och försvann.
— Nånå, nånå, sade Holmes efter. en stunds tystnad. — Mr Gibson tycks ha ett behagligt och tillgivet hushåll. Men varningen var nyttig, och nu ha vi bara att vänta, tills mannen själv infinner sig.
Precis på utsatt klockslag hörde vi tunga steg i trappan, och den ryktbara miljonären visades in i rummet, När jag betraktade honom, förstod jag ej blott hans underlydandes fruktan och motvilja utan tillika de förbannelser, som så många rivaler inom affärslivet hopat över hans huvud. Om jag vore bildhuggare och önskade framställa idealtypen för den framgångsrike affärsmannen med nerver av järn och samvete av läder, skulle jag välja Neil Gibson till min modell. Hans långa, magra, kantiga figur verkade svält och blodtörst. En Abraham Lincoln, ämnad till låga ändamål i stället för höga, ger en viss föreställning om mannen. Hans ansikte föreföll hugget i granit, hårt, kantigt, hänsynslöst, med djupa fåror, ärr efter många kriser. Ett par kalla grå ögon, som slugt blickade fram under yviga ögonbryn, granskade vardera av oss i tur och ordning. Han bugade sig förbindligt, när Holmes nämnde mitt namn, drog därpå med härskarmin fram en stol och satte sig så nära min vän, att hans magra knän nästan vidrörde hans.
— Låt mig genast säga ifrån, mr Holmes, började han, att pengar ej spela någon roll för mig i denna sak. Ni kan bränna upp dem, om det hjälper er att komma sanningen på spåren. Denna kvinna är oskyldig, och denna kvinna måste rentvås, och det är ni, som skall göra det. Säg ert pris!
— Mina honorar gå efter en bestämd taxa, sade Holmes kallt, — Jag ändrar dem icke, utom när jag helt och hållet utelämnar dem.
— Nåväl, om inte dollar gör någon skillnad för er, så tänk på ryktbarheten, Om ni klarar den här saken, så kommer varenda tidning i England och Amerika att höja er till skyarna. Ni blir det allmänna samtalsämnet i två världsdelar.
— Tack, mr Gibson, jag tror inte jag har något behov av att höjas till skyarna. Ni blir kanske förvånad, när jag säger, att jag föredrar att få arbeta anonymt, och att det är själva problemet, som lockar mig. Men vi öda tiden. Låt oss komma till fakta.
— Jag tror de flesta finnas i tidningsreferaten. Jag tror inte jag kan tillägga något som kan vara er till hjälp. Men om det är något ni önskar få tydligare klargjort — ja, då är jag här för att göra det,
— Ja, det är verkligen en sak.
— Vad då?
— Hurdant var verkliga förhållandet mellan er och miss Dunbar?
Guldkungen ryckte häftigt till och reste sig till hälften upp från stolen. Därpå återfick han sitt massiva lugn.
— Jag antar ni är i er fulla rätt — och kanske gör er plikt — när ni gör mig en sådan fråga, mr Holmes?
— Vi komma väl överens om att tro det, sade Holmes,
— Då kan jag försäkra er, att jag mot henne alltid och uteslutande uppträtt som husbonden emot en ung dam, som han aldrig talade med eller ens råkade, utom när hon var i sällskap med hans barn.
Holmes steg upp från sin stol
— Jag har mycket att göra, mr Gibson, sade han, och jag har ej tid och lust till onyttiga samtal, Jag önskar er god morgon.
Även vår gäst hade stigit upp, och hans stora, formlösa gestalt böjde sig över Holmes. En vredgad blixt sköt fram under de buskiga ögonbrynen; och en lätt rodnad färgade de gråa kinderna.
— Vad tusan menar ni med det här, mr Holmes? Avsäger ni er min sak?
— Åtminstone avsäger jag mig er, mr Gibson. Jag trodde mina ord voro tydliga nog.
— Ja, tydliga nog, men vad ligger där bakom? Jag har rätt att fordra ett öppet svar.
— Kanske ni har det, svarade Holmes. Jag vill ge er det. Saken är tillräckligt invecklad från början för att ytterligare försvåras genom falska upplysningar.
— Ni menar att jag ljuger.
— Jag vill inte bestrida det,
Jag rusade upp, ty uttrycket i miljonärens ansikte var hemskt att skåda, och han hade redan höjt sin knotiga, knutna näve. Holmes log lugnt och sträckte ut handen efter sin pipa.
— Bli inte bullersam, mr Gibson. En liten morgonpromenad skulle nog vara er till stor fördel just nu.
Guldkungen behärskade sig med möda — jag måste beundra hans herravälde över sitt lynne.
— Nåja, som ni vill. Jag kan inte förmå er att åtaga er saken mot er vilja. Men jag har krossat starkare karlar än ni, mr Holmes. Ingen har korsat mina planer och inte fått erfara följderna.
— Det har många sagt förut, och ändå står jag här, sade Holmes småleende. Ja, god morgon då mr Gibson. Ni har ännu mycket att lära.
Vår gäst avlägsnade sig upprörd, men Holmes rökte med orubbat lugn och blicken drömmande riktad mot taket.
— Bluff, Watson, bluff, yttrade han efter en stund. — När jag jämför den lidelsefulla, vad som helst utom affärsmässiga tonen i brevet med hans förbehållsamma sätt, förstod jag, att där fanns någon mycket stark känsla hos honom, som var koncentrerad på den anklagade kvinnan mera än på offret.
— Kanske han kommer igen.
— Han kommer alldeles säkert igen. Han måste komma igen, Han kan inte lämna ifrån sig saken så här. Jaha, ringde det inte? Jo, det är hans fotsteg. Well, mr Gibson, jag sade just till dr Watson, att ni nog förhastade er en smula.
Guldkungen hade återvänt i en lugnare sinnesstämning än nyss.
— Jag har tänkt på saken, mr Holmes, och jag känner på mig, att jag gjort orätt i att taga illa upp edra anmärkningar. Ni har rätt att få veta alla fakta, men jag kan försäkra er att förhållandet mellan miss Dunbar och mig i själva verket inte alls har att göra med den här saken.
— Det blir väl min sak att avgöra, eller hur?
— Jo, jag antar det. Men ni måste medge, mr Holmes, att de flesta människor ha någon liten hemlig vrå i sina själar, dit de inte släppa in obehöriga. Och ni rusade tvärt in dit. Men ändamålet ursäktar er, eftersom det gjordes som ett försök att rädda henne. Nåväl; vad är det ni vill veta?
— Sanningen.
Guldkungen teg ett ögonblick liksom för att samla sina tankar. Hans fula, djupt fårade ansikte hade blivit allvarligt och sorgset.
— Jag kan säga er den i mycket få ord, mr Holmes, sade han till sist, Jag träffade min hustru, när jag grävde efter guld i Brasilien, Maria Pinto var dotter till en statstjänsteman i Manaos, och hon var mycket vacker. Jag var ung och het av mig på den tiden, men även nu, när jag är mera kall och kritisk, inser jag, att hennes skönhet var något sällsynt och underbart. Hon var även en djup och rik natur, lidelsefull, helhjärtad, tropisk, obalanserad, mycket olik de amerikanskor jag känt. Nåväl, vi gifte oss. Först när det romantiska gått över — och det dröjde flera år — förstod jag, att vi hade intet — absolut intet — gemensamt. Min kärlek försvann. Om hennes också slocknat, skulle det varit lättare, men göra vad jag ville, kunde jag ej vända hennes håg ifrån mig. Om jag varit hård mot henne, som folk påstått, har det varit emedan jag visste, att det skulle varit bäst för oss båda, om jag kunnat förvandla hennes kärlek till hat, Men intet kunde förändra henne, Hon tillbad mig som för tjugu år sedan.
— Då kom miss Grace Dunbar som guvernant för våra två barn. Ni har kanske sett hennes porträtt i tidningarna — även hon var en mycket vacker kvinna. Nå, jag ville ej ge mig sken av att vara mera moralisk av mig än andra, och jag skall medge, att jag ej kunde bo under samma tak som en sådan kvinna utan att känna en passionerad hängivenhet för henne. Hela mitt liv har jag bara sträckt ut handen efter det jag vill ha, och jag har aldrig åtrått något häftigare än att äga och bli älskad av denna kvinna. Det sade jag henne.
— Å, jaså ni gjorde det?
Holmes kunde se fruktansvärd ut, när han var upprörd.
— Jag sade henne, att jag ville gifta mig med henne, om jag kunnat, men att det ej stod i min makt. Jag sade henne, att pengar ingenting betydde, och att allt jag kunde göra för hennes lycka och välfärd skulle ha blivit gjort.
— Det var ju synnerligen generöst, sa de Holmes föraktfullt.
Till min förvåning behöll guldkungen sin sinnesjämvikt.
— Men hon ville ej veta av detta, hon ville bort från huset på fläcken.
— Varför lämnade hon er ej?
— För det första, därför att andra människor voro beroende av henne, När jag lovat att aldrig besvära henne mer, samtyckte hon till att stanna. Men hon hade ett annat skäl. Hon visste om det inflytande hon hade över mig, och hon önskade använda det till det bästa.
— Hur då?
— Hon visste en del om mina affärer. De äro vidlyftiga, mr Holmes — mer än någon tror, Jag kan skapa och krossa — och vanligen blir det krossa. Icke bara enskilda människor, men samhällen, städer, till och med nationer, Affärslivet är en hård lek, och de svagare gå kaputt, Jag klagade aldrig själv och brydde mig ej om andras klagan. Men hon såg saken annorlunda, såg bortom dollarn, förmodar jag, och såg något av större varaktighet. Hon märkte att jag lyssnade till henne och trodde, att hon tjänade världen genom att öva inflytande på mina handlingar. Så stannade hen — och så hände detta.
— Kan vi ge någon förklaring?
Guldkungen teg ett ögonblick.
— Det ser mycket illa ut för henne, det kan jag ej neka till. En förklaring föll mig genast in; jag kan ge er den, vad värde den än kan ha. Utan tvivel var min hustru bittert svartsjuk. Fast hon ej hade någon orsak därtill, förstod hon, att denna engelska flicka på mig utövade ett inflytande, som hon själv aldrig haft. Att det var ett gott inflytande, gjorde ingening till saken. Hon var ursinnig av hat, Hon kan ha planerat att mörda miss Dunbar — eller låt oss säga, att hota henne med en bössa och sålunda skrämma henne till att lämna oss. Så kan det ha blivit en brottning, skottet kan ha brunnit av och hon blivit skjuten, som höll bössan.
— Det är det enda möjliga alternativet utom uppsåtligt mord, sade Holmes.
— Men hon förnekar det på det bestämdaste.
— Nåja, men det är ju inte avgörande.
Holmes såg på sin klocka.
— Jag tror vi kunna hinna till Winchester med kvällståget. När jag träffat den unga damen, är det möjligt att jag kan vara er till mera nytta, om jag än ej kan lova er, att mina slutsatser bli sådana, som ni önskar.
Vi hunno emellertid ej med kvällståget till Winchester, utan begåvo oss i stället ned till Thor Place, mr Neil Gibsoms egendom i Hampshire, Han var ej själv med oss, men vi uppsökte poliskonstapel Coventry på platsen, som först undersökt fallet. Han var en lång, mager man med ett hemlighetsfullt sätt att vara, som gav det intrycket, att han visste åtskilligt mycket mer än han vågade säga. Även hade han en vana att plötsligt sänka rösten till viskning, som om det gällde något meddelande av osedvanlig vikt, ehuru hans upplysningar voro alldagliga nog. För övrigt visade han sig vara en hygglig, rättfram karl, som icke förnekade, att saken var för svår för honom, och att han var tacksam för all hjälp.
— Vi ska gå direkt till stället, mr Holmes, och under tiden ville jag göra er fråga, som jag inte törs andas till en levande själ utom er. Han såg sig omkring som om han knappast tordes uttala orden, — Tror ni inte det här kan ha att göra med mr Gibson själv?
— Jag har tänkt på den saken.
— Ni har inte sett miss Dunbar ännu. Hon är en förtjusande kvinna på alla sätt. Han kan mycket väl ha önskat sin fru ur vägen. Och de där amerikanarna äro raskare med revolver än folk här hos
