Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs
200
LOUISE HAGBERG

Lossnar ens strumpeband, är det någon som tänker på en, är det högra bandet, är man i en manlig persons åtanke och det vänstra i en kvinnligs. Tänker fästmannen på sin tillkommande, så lossnar hennes strumpeband, säges det på Norra Orust.[1] Lossnar ens strumpeband, är man särskilt ihågkommen av lilla vännen, heter det i Dalarna.»[2]

En ej blott i Sverige utan allmänt i Europa utbredd tro har varit, att det är farligt att förlora sitt strumpeband. Tappade en kvinna ett sådant, ansågs det som förebud till olycka, och synnerligen skamligt var det att tappa det i kyrkan eller på kyrkogården. Men upphittaren av ett dylikt förlorat strumpeband brukade noga förvara detsamma, ty det kunde användas till att bota sjukdomar med hos såväl människor som djur.[1] Den allmännaste tron härvidlag synes vara att förlorar en förlovad man eller kvinna — i allmänhet är det en kvinna det gäller — sitt strumpeband, så kommer ägaren att bli bedragen av sin käresta. Tappar man det högra bandet, är ens käresta på olovliga vägar.[3]

De strumpeband, som brudparet bar under vigseln, förvarades noga och buros sedan endast vid högtidliga tillfällen samt ansågos som utmärkta botemedel för sjukdomar och annat. Blev t. ex. en person ormbiten, skulle man ta ett sådant strumpeband, buret utav en av motsatt kön till den ormbitne jämte en silkessjalett eller halsduk, som även burits vid ett dylikt tillfälle, och därmed binda om benet ovanför bettet. Över detta band troddes ej giftet kunna sprida sig.[4] Vid bärplockning är man ju ofta utsatt för ormbett, och därför brukade man, innan man gick ut för att plocka bär, knyta ett strumpeband av silke kring vänstra benet.[5]

När det nyfödda barnet första gången badades, skulle en bit av ett strumpeband, som modren burit, när hon stod brud, ligga i bad-

  1. 1,0 1,1 Meddelat av Arnold Olsson, N. Orust, Bohuslän.
  2. Meddelat av kyrkvärden Liss Per Andersson i Gagnef.
  3. Feilberg, Ordbog over jyske almuesmål. Köpenhamn 1886—93. Hosebånd. E. Monseur, anf. arb., 647.
  4. Meddelat av f. lantbrukaren T. G. Petersson, Hångers sn, Småland.
  5. Meddelat av fröken Ellen Frykholm, Bollnäs sn, Häls., och A. L. Hjorth, Kolbäck (Bergs sn).