En annan privat samling visar även hur eftersökt dess ägare varit som bröllopsmarskalk. Enligt befintlig förteckning hade framlidne borgmästar Weser som ung notarie och sedan rådman och häradshövding tjänstgjort såsom marskalk vid ej mindre än 49 bröllop under åren 1833—1856 — varav endast år 1848 åtta gånger — och därvid erhållit en samling brudstrumpeband, vilka nästan alla ännu finnas i behåll jämte bjudningsbrev i den obligatoriska skära färgen. Jfr fig. 1. Bland dessa band märkes ett från Charlotte Fieberts bröllop år 1839 med »premier Acteuren» Nils Wilh. Almlöf. Ett band från år 1838, som tillhört sedermera justitierådinnan Alexanderson, har följande broderade inskrift: »När Hymens fackla täns för dig», vilken väl förutsätter en fortsättning på det andra bandet.
Så småningom upphörde emellertid denna sed; redan på 1850-talet förekom det, att marskalksbanden helt enkelt bestodo av vanliga 8—10 cm. breda sidenband. På framlidna biskopinnan Aug. Strömbergs (dotter till ovannämnda biskopinnan Annerstedt i Strängnäs) bröllop år 1857 buro sålunda två marskalkar rosa och två vita band.[1] Antalet marskalkar hade då, som vi kunna finna, ökats, ehuru ej till sådant antal som nu för tiden. Fastän broderade brudstrumpeband alltjämt förekommo, var det likvisst ej alltid vanligt att bruden bar dem under bröllopet. Flera av de till vår tid bevarade banden se helt obegagnade ut och torde ej heller i verklig mening ha varit använda. När Knut Almlöf år 1857 trädde i äktenskap med Betty Deland, så följde två av de förnämsta tärnorna bruden till sängkammaren, där hon tog fram tvänne strumpeband, som hon skulle anses ha haft på sig och gav tärnorna, vilka i sin ordning gåvo dem var och en till sin marskalk.[2] Från ett annat bröllop år 1854 omförmäles, att bruden hade sina strumpeband förvarade i fickan, innan hon gav dem åt marskalken. På 1860—70-talen blev det vanligt att tärnorna begåvade sina marskalkar med på sidenrosetter fästade små myrtenkransar, som dessa buro på bröstet.
