Karin han vaart sä haj han, så an spend åpp kårpgługgan siin såm di sku a vari åppstylta å sekna nedä po stabban.
Baata hon tåo si in syyp teel å ramła åppett väävståołan, för on haa åpp in fyyskafta hałvyllivääv, å så skreik on åt an:
„Tenkä do kåm in vambalåtjin,[1] å vil häv ii di onjä bränvisdråppon miin. Men hä ska do väät, onjä gangon va ä mett.“
Å så råska on påtton så ä skvałpa baaket å tåo si in enno väłkan syyp.
Karin han tråodd Baata sku ha si in helsingalans prikatyril å tå va an sjöłv i spruutfyllon å. An sååt å bitrakta on så öögona hans riktit vila fassn ii on, å tå an såå hur åostöukot[2] ä va i stygon, å hur allting va åpp å nedär, int na eld i spiisin elo na maat po båołi, fast an int a fååi na ti jeet po heila daain, å tå baanin va płåcka i dörahöösenjin å sååt smiidandis tyst å gapa å skåda huleiss föreldran viisa hu fåłtji ska bjee si ååt, börja ha siti å skaak po huvo, så mysson full i askon.
Baata hon ståo å reit si åppet väävståołan å tåo si tan ein syypin baaket tan annin, så ä minka i påtton sä raasandis hastot, så aldri ha no fol nain kaar supi in bränviinspåtto sa fåort tåom.
Tå karin såå hur on tratta ii si värr en han sjöłv sku a mekta, tykt an åt on:
„Legg no bårt brännviini, ditt tåok, do sii jo do syypär ihääl di. Åm ja sku väät vem tan stryykarin i, såm a jivi di tåkidä, nåo sku han kåm ti väät vadan an i heim.“
