10
Stå vi på den reala verklighetens grund, få inga under, ingen korrespondens med öfversinliga makter ega rum. Helt annorlunda blir förhållandet, om vi omedelbart från början införas i fantasiens luftiga rike; det poetiskt sanna behöfver ej ens till möjligheten ega empirisk verklighet. — I Skällnora Qvarn störes illusionen just genom den mystiska färgton, som breder sig öfver de skarpt realistiskt uppdragna konturerna. Någon klar grundtanke fins ej; den invecklade kriminalhistorien blir ej utredd, snarare ännu dunklare genom den slutliga underrättelsen att Jan Carlson tilläfventyrs var oskyldigare än han sjelf trott. Till yttermera visso är framställningen alltigenom ironisk, persiflerande; totalintrycket blir så mycket mer stötande. — För kontrastens skull egna vi en blick åt Palatset, en af Almqvists mest tilldragande, mest originela skapelser, ett slags elegi öfver den asiatiska despotismen, det asiatiska barbariet. Berättelsen är mästerlig, såväl till anläggning som till utförande; här är någoting helgjutet, här är en grundtanke genomförd, här är humor af högre slag än den subjektiva, här är verklig illusion. Ännu en novellistisk behandling af socialt barbari möter oss i Urnan, en produkt af den mest oförnuftiga ingifvelse, en kedja af de mest befängda orimligheter. Hatet — det lömska, oförsonliga hatet — är den kraft som här leder utvecklingens gång. Riddar Mauritz von Hochmanswaldau har gifvit sin döende fader en edlig förpligtelse att utrota alla guelfer, som månde komma i hans, den fruktansvärde gibellinens väg. Adelgunda von Rheinstetten — den sista guelfen i Schwaben — faller ett offer för denna ed, blir — den faderliga vålnaden till ära — lefvande begrafven i en kolossal, enkom för ändamålet afsedd alabasterurna. Många år derefter angripes illgerningsmannen på sjelfva sotsängen af förskräckliga samvetsqval, icke öfver mordet, utan öfver erinringen att han genom gift förkortat den olyckliga damens plågor. Det är sitt medlidande han ångrar! En mera ömklig
