figur, än Riddar Mauritz, kan väl knappast tänkas, trots brinnande ögon och rysliga talesätt; ej ett spår at hvad Vischer kallar det sublima i den onda viljan, eller med andra ord af menniskoandens okufliga höghet sådan den uppenbarar sig äfven hos en Macbeth. Påfundet med begrafningen är rentaf narraktigt. “Nästan genomskinlig, sade åskådarne hvarandra, att urnan var; ty man tyckte sig omisskänligen varsebli att man skulle kunnat se tvärtigenom den, om icke inne i urnan, under det tillskrufvade locket befunne sig en varelse, som satt, stod eller i krökt ställning stödde sig. Detta ökade allas förundran — tills med en vild rysning åskådarne sprungo bort, ropande: den inneslutna rör sig — hon lefver! lefver!” — Vi för vår del kunna icke deltaga i räddhågan, vår stämning från början till slut skeptisk. Poesiens genius har öfvergifvit sin förklarade gunstling, den konstnärliga ironien har vändt sig mot förf. sjelf, den tillernade tragedien — hatets, edens tragedi, eller hvad meningen kan vara — har blifvit en tragikomisk persiflage af förf:s egna afsigter.
Vi öfvergå till de dramatiska dikterna; ej heller här förnekar förf. sitt skaplynne. I Svangrottan på Ispara klingar ett outsägligt melodiöst språk; liksom burna på tonernas vingar öfverlemnas vi åt känslornas fria lek, “allt flyter”. Inom den genre, der frånvaron af allt objektift, allt plastiskt[1] var en kardinaldygd, ett oupphinneligt önskningsmål, måste detta lyriskt-romantiska sagospel anses för ett konstverk af första ordningen, ett genialiskt prejudikat mot dramats grundlagar. En vacker tanke — kärlekens, försonlighetens idé — kastar sitt skimmer öfver slutscenen. — Isidoros af Tadmor är en dialogiserad legend, späckad med bibelspråk och sammansatt af mer
- ↑ Ingalunda vilja vi härmed frånkänna Almqvist den förmågan att just plastiskt teckna sina figurer han så ofta ådagalagt. Någonting mera åskådligt än t. ex. vissa scener i Kapellet, torde man ha svårt att finna. Så lefvande framstår hela den lilla församlingen med sin unge själasörjare.
