12
och mindre besynnerliga händelser, något som visserligen hör till legendens natur, men ej till dramats. Öfvernaturliga nådeverkningar, tecken och under bli ej annat än dii ex machina af sämsta slag, alldenstund just det allmänt-menskliga måste inom dramat komma till sin fulla rätt. Isidoros, denne hedniske Eskulapii-son, afsvärjer sin tro på de gamla gudarne, omfattar med hänförelse kristna läran utan någon föregående kamp; ja, hvad mera är, en hel församling uppstår i en förunderlig hast och utväljer Isidoros till sin själasörjare. — Ett vigtigt supplement, ett slags konstnärlig rentvagning finna vi uti Marjam. Var Isidoros af Tadmor “een lijten andeligh tragoedia” i de gamla mysteriernas anda, så synes oss Marjam hardt när som en parodi på denna barnafromma, otympliga konstform. Var uppfattningen i förra pjesen öfvervägande naif, så är den här så mycket mera ironisk. Ett dityrambiskt jubel deröfver att kristendomen kommit i verlden hördes i Isid. af Tadmor; i Marjam leker ett sardoniskt löje på skaldens läppar. “Och denne man — var han en gudahatare?” kan man fråga med Furumo; nej, en divinatorisk genius var han. “Unter der Hülle aller Religionen liegt die Religion selbst:”[1] denna stora sanning stod klar för hans öga. Grymmare har väl aldrig dogmernas ofelbarhet blifvit bespottad, än i de Facetiæ intercalares, som förläna en så ytterst angenäm krydda åt Marjam. En grandios humor, en öfverdådig komik gör sig gällande. Isidoros, proselyten, inblandar oupphörligt hedniska begrepp i de mest uppbyggligt-kristliga talesätt. Han uppdrar en parallel mellan Maria och Demeter, han tar Egyptens gudaväsenden: Isis, Osiris och Horos till hjelp för att åskådliggöra sin föreställning om treenigheten, som han föröfrigt ovilkorligen vill sammansätta af Fadren, Modren och Sonen; detta är enda naturliga förhållandet, påstår den ärlige mannen. Han ger en ypperlig typ för
- ↑ Schiller.
