14
spisat af honungen, började regnet aftaga. — — — Hvarför skulle vi tvätta oss sjelfva? En är som hugger qvistarne, en annan torkar blommorna, en annan sofver. Men det är sannerligen visst att menniskan kan intet göra. Derföre säger jag eder: arbeten! arbeten och låter icke af. — En har gjort synden och en annan har lidit straffet, det är rättvist. Så är den Mäktige nöjd. Ty ingen kan undkomma rättvisan: alltså äre vi nu und- komne." — Första seklet efter Kristi födelse har betraktats och betraktas säkert ännu af många såsom en gyllene ålder då, inga villfarelsens moln fördunklade trona. Mot en dylik ohistorisk åsigt är Marjam en bitande demonstration. Kristendomens rent andliga innehåll fattade man väl blott i ringa mån under detta tidehvarf af dyster asketism och obruten sinlighet. Dialogen mellan arabiske konungen Iwilek och Josef af Arimatia är af kostlig verkan. I en handvändning tillegnar sig Hans furstliga Höghet uppenbarelsens förmåner; han tror och blifver döpt samt tillfrågas derpå om sina familjeförhållanden. Sanningen till pris upplyses att han eger femtio söner, fyrtio döttrar, tjugosju hustrur samt bland tjenarinnorna icke mindre än "sju och sextio pelagschim, hvarochen såsom Abrahams pilegesch i Kethuras tält." Åt denna lilla anspråkslösa familj utlofvas utan prut den evinnerliga saligheten. Konungen yttrar med anledning häraf någon förvåning. "Tviflar du?" frågar Josef. Nej — nej — herre! Jag tror." Plösligen erinrar sig Iwilek alla sina kameler, åsnar och åsninnor, "oräkneliga såsom sanden i Dschiddas hamn vid Mekka." Han får veta att de icke kunna komma i Guds rike och spörjer då med en viss häpnad: "Hvad kött skola barnen äta och hvad mjölk dricka medan de äro saliga?" Det må vi ej fråga. Ett vet jag: din boskap skall icke se saligheten, Iwilek. "Jag sörjer det, herre, ty bättre åsnor gå icke ifrån Wadi Musa ända intill Yamans yttersta land." — Kort sagdt: kärnan i Marjam är sund, oaktadt eller rättare just tillfölje af den skarpa sälta, som smakat Palmblad och flere
