anspråk. Shakspeare, Sofokles, Aristofanes åberopas i förtalet; man begagnar icke gerna dessa namn till försvar för en anspråkslös produkt. För att inse det omätliga afståndet mellan Almqvist och Macbeths skald, behöfver man blott erinra sig första aktens första scen i Signora Luna. Två andar stå samtalande i ett grafkor. “När dog du? — säg fort!” I natt klockan tu. “Hvar dog du? — säg snabb!” I Mantis kapell. “Hur dog du? — säg högt!” För Brintos stilett. “Gå in i din graf tillbaka igen!” Jag ryser — och går igen i min graf. — Kommentarier torde vara öfverflödiga. Synden straffar sig sjelf och blir ytterligare straffad — afsedd att vara ett s. k. läs-drama har Sign. Luna, helt naturligt, blifvit nästan onjutbar, trots all virtuositet i språkbehandling. Hvad man sagt om Svangrottan på Ipsaia, kan gälla äfven här: “det är skrifven poesi, men låter som musik.” Man tycker sig nästan höra en klang af pukor och cymbaler. Förf:s egna ord härom äro rätt betecknande[1] “Jag kan säga, så besynnerligt det må låta, att det är det musikaliska sinnet, som i hemlighet dominerat mig ända från barndomen, i alla afseenden, utan att sjelf spela ett instrument är det likväl en slag inre musik, som arbetat sig fram, såväl i mina lefnadsomständigheter som i mina skrifter”. — Sällsam var musiken, sällsam dess kompositör; minst af allt var han väl dramatiker; hans oroliga ande saknade det sedliga djup, som är ett af grundvilkoren för den tragiske skaldens verksamhet; lyriker först och sist var han.
Fr. Schlegel skref sin Lucinde — Almqvist skänkte oss Det går an. Äro än jemförelsepunkterna icke många, om man ingår i detalj, så är dock sjelfva det faktum slående, att tyska ny-romantikens förnämste teoretiker och svenska efterblomstringens såväl teoretiskt som praktiskt
- ↑ Se Biograf. Lexik. C. J. L. Almqvist.
