18
ypperste man båda sökt reformera gammalmodiga begrepp om sedlighet. Schlegels tendens var mera vidtomfattande: han nöjde sig ej med köttets emancipation, han ville i läcker form gifva en allmän lefnads-kanon , hvari bland andra goda saker bestås en Idylle iiber den Mus- siggang, en Allegorie von der Freiheit. Hur lumpet detta hans företag var, är längesedan ådagalagdt. An- språksfullare låter i förening med ett så vidrigt utseende som Lucindes ha väl aldrig visat sig. Och jagets abso- luta frihet, som bär skulle poetiskt konstateras, förvand- Jas i stället till den ömkligaste träldom, ett resultat som man väl med Kierkegaard må kalla en yttring af "Verdens-ironiens Spil med Individet". — - "Här är dödens ljufliga trädgård", tog en persiflerande stridsskrift mot Det går an till motto, och nog hotas det sedliga lifvet med tvinsot. På hvilken förträfflig grundval är ej systemet baseradt! En den mest påtagliga sofism utgör hörnstenen. Äktenskapet kan missbrukas, alltså är det af ondo. — "Vi träffa h0är vårt tidehvarfs noli-tangere", säger förf. med en ironisk grimas, men det lär väl vara alla tiders noli-tangere, som här vidröres. Sedelagens ovilkorligt bindande kraf betraktas såsom något konventionelt; hvar bör gränsen dragas? "Hvarför skulle jag bryta af vid Mariestad?" frågar Albert. Nej, friskt mod! Alla förhatliga bojor böra bortkastas; befrielsen bör utan krus fullt genomföras. "Den som vill skära glas måste vara försedd med diamant". I allmänhet synes oss hela reformen så ytterligt opraktisk och så ytligt genomtänkt, att den knappast behöft framkalla en hel litteratur af motskrifter (den s. k. går an-literaturen, som ganska diger är). Palmblad t. ex. påpekar den fara som kunde hota pigor och muntra gesäller genom läsningen af denna bok. Oss synes det som om den hvarken skadat eller kunnat skada någon annan än sin författare. Ett osedligt innehåll i en skön form låter sig ej tänkas. Äfven ur estetisk och icke minst ur estetisk synpunkt är det ljufliga
