20
ande, med ett ord, mot poesien Den tänkare, vi redan flera gånger tillåtit oss citera, har uttalat en djup sanning i de enkla orden att poosi är "Seier over Verden". Andens herravälde öfver materien är en poesiens triumf; det fria, andliga lifvet är en poetisk (= en skapad, en vunnen) existens. Med denna öfvertygelse kan man häpna öfver den lefnadsfilosofi som förkunnas af Almqvist, en så begåfvad skaldenatur. Den falskt-religiösa fernissa, hvarmed sinlighetens tabernakel här och der blifvit öfverstruket, gör ej anblicken trefligare. Sara W. på sin moders graf framstår i en nästan ohygglig dager. "'Min mor! min mor!' utropade hon högt, ty hon viste att ingen dödlig hörde henne här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjerta dock dervid: 'jag har uppfyllt din önskan, min mor! Din oaflåtliga förmaning till mig har jag lydt O, hvarest du nu är, gif mig din välsignelse!' — Om den aflidnas ande nu blickade omkring på hvad här föregick, så skulle den der borta vid sjelfva griften hafva kunnat skåda de svartklädde — — men här under trädet till mera glädje för himmelen knäböjde i en skön bild framtid och efterverld: denna bild kunde vara för anden att med mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann pligt äro ofta ett okändt, misskändt, icke sedt. Dold stod dottren, tyst i sin bön: menniskor sågo henne icke. En svalkande vind gick öfver blommorna." — Strax härpå följer slutet. En viss demonisk glädje visar sig hos den kyska bruden. "Den sorg hvarom hon talade, satt som en fin skymning omkring det öfversta af hennes ögon. Men hvitögats emalj sken blåhvitt, såsom alltid förr, och pupil- lerna glänste. 'Albert!' sade hon. 'Går allt detta an, Albert?' Han svarade intet: blott såg. Men i hela ut- trycket af hans ansigte låg detta svar: det går an!" — Och detta skulle vara en förbindelse i lust och nöd — nej icke i nöd. Hvad som åsyftades var just ett preservatif mot lifvets sorger och på samma gång en garanti för dess lustar. I sanning, ett oändligt fegt lif! — Det
