intresse, Sara W:s maximer kunna väcka, är af uteslutande patologisk natur. De äro, så att säga, det fulla utbrotttet af en idéernas kroniska sjuklighet, slutstenen af en byggnad, skef liksom tornet i Pisa, men mindre varaktig. Vi ha redan påmint om brefvet från Leonard, der en fullkomligt emanciperad tärna beskrifver ett obehagligt illamående “med en serafs röst, en daggblommas tårar.” Columbine eller Historien om Dufvan från Skåne (med motto: jag skall säga dig huru det är med dygden) kan desslikes gälla såsom en bilaga. En lindrigast sagdt ganska slipprig moral predikas der med den mest ogenerade uppsyn i verlden. Ämnet är ej angenämt att fördjupa sig i; svårt vore annars icke att anföra flera bevis på en oren fantasi och slapp sedlighetskänsla. — Eget är, att i detta sammanhang tänka tillbaka på Parjumouf, saga från Nya Holland, så godt som förf:s förstlingsarbete, en apoteos af qvinlig oskuld, af idealisk kärlek. Berättelsen är högst enkel, ibland nästan barnslig, men en frisk uppfattning af lifvet är rådande. En fager ungmö spelar hufvudrolen. vinner en gammal oresonlig höfdings hjerta, blidkar tvenne vilda, fiendtliga krigareskaror, sprider lycka och glädje hvarhelst hon drar fram. „Då de gamle konungarne gåfvo hvarandra det obrottsliga handslaget till tecken af fred, då föll på engång hela den ena stammen i den andres famn. En allmän försoning skållade genom luften.“ — Det är inga småsaker som uträttas, men förf. är ej ironiskt sinnad; möjligen yttrar sig å hans sida en glad, skälmaktig förvåning, men utan ringaste elakhet. Han liksom jublar med öfver oskuldens seger. Till slut säges: “mig har det högligen roat, att uppteckna den lilla Parjumoufs saga,” och detta märker man granneligen. Det är de första stegen i diktningens verld, allt är der så nytt och underbart fängslande. Ett par och tjugo år efter sin debut var lilla Parjumouf förvandlad till — Sara Widebeck. Likheten är ungefär densamma som mellan poesi och prosa.
