22
Att på förhand uppgöra sig ett schema för bedömandet af en författare, har sina olägenheter med sig. Man liksom öfverenskommer med sig sjelf: “det och det vill jag finna, men ingenting annat!” man riskerar lätt att läsa för mycket mellan raderna, med ett ord, att “konstruera.” Almqvist lemnar dock en så vidsträckt utsigt åt det håll, dit vi ville blicka, att någon brist på vyer ingalunda behöfver yppa sig; man stannar snarare i valet och qvalet. Att visa huru Almqvist genomgick en äkta nyromantikers utvecklingsfaser, så som hans skrifter gifva vid handen, var afsigten med föregående framställning; dess ofullständiga beskaffenhet torde i någon mån kunna härledas just ur materialets öfverflödande massa. Mellan Parjumouf och Det går an ligger ett rikt författarlif. Vi sammanstälde med flit dessa båda arbeten, såsom varande, så att säga, A och O: begynnelsen och änden. Svårt är att göra reda för en utvecklingsgång af så invecklad natur som här; möjligen skulle vi våga uppställa tre hufvudstadier: först entusiastisk hyllning af poesiens makt (Blotta titlarne på strödda uppsatser från första perioden äro ganska karakteristiska. Om Guldfogel i Paradis. Poesiens legend. Saga om behagets vingar. Aning om den poetiska fugan.); sedan ett genom aldrig utsinande produktivitet underhållet totalt förbiseende af den nödvändiga jemvigten mellan fantasi och förstånd, ett sammanblandande af fiktion och sanning; slutligen ett begär att med sjelftagen myndighet upplysa och omvända den okunniga hopen. Naturligtvis gripa riktningarne öfver i hvarandra, någon kronologisk följd kan väl ej, strängt taget, uppvisas, vi ville blott lemna en allmän antydan. Systematisering tyckes öfverhufvud taget ej ha roat Almqvist; passionen att uppmäta det skönas sfer med talrika divisioner, sub- och sub-sub-divisioner var honom en sann styggelse, dylikt kallade han “estetiska stall”, der egaren ej hade något egentligt att placera. I “Sättet att sluta stycken” ger han oss en öfverblick af sina åsigter om diktkonsten. “Jag märker mer och mer,
