Sida:C. J. L. Almquist såsom Nyromantiker.djvu/4

Den här sidan har korrekturlästs

4

omedelbarligen införas äfven i våra bygder. Försöket stannade till stor del vid fromma önskningar; en reaktion måste återigen inträda — Öhlenschläger hade redan visat vägen — men i en öfverlägsen personlighet togo de abstrakt idealistiska teorierna konkret gestalt: Almqvist trädde fram. — Han, såsom ingen annan, var ett sannskyldigt barn af tyska nyromantiken och visserligen ett enfant terrible. Han ensam drog den nya verldsåskådningens konseqvenser fullt ut; det kategoriska imperativet bortresonnerades i filantropiska fraser och ironiska utfall, till ersättning predikades det beqväma går an-evangeliet; slutligen kom dess praktiska tillämpning, oväntad men ej omotiverad. “Es ist eine alte Geschichte” — om än icke hos oss sansade nordbor; omisskänlig är den andliga frändskapen mellan Almqvist och en Zacharias Werner, en Heinrich von Kleist och andra den subjektiva idealismens offer.

Teckningen af en Proteus kan svårligen bli annat än skizzerad. Vi vända oss först till Törnrosens Bok, för att i spridda drag söka ådagalägga hvars andas barn författaren är. En egendomlig dragningskraft ligger fördold i de rika skatter, han här sorglöst utstrött liksom ur ett outtömligt ymnighetshorn. “Den svartbevingade fina darrande diktens flykt” kan rycka sjelfva prosan med sig; fantasiens yra lek afbrytes af metafysiska funderingar, skalden räcker filosofen handen; plötsligt är nyromantikern framme med ett ironiskt frågetecken: “kanske var hela verlden från början till slut blott ett slags rundt tal, som bara betydde mycket”. I Richard Furumos gåtlika personlighet har Almqvist inlagt sitt eget jag. “Får jag ej tala , att det är mitt frivilliga, oberoende infall för ögonblicket, utan allt afseende på om det intar eller stöter någon, hvilket senare oftast torde ske, då kan jag icke tala ett ord. Jag är Richard på Råbäcken — såsom de kalla mig — och duger ej till någonting annat”. Och hvad han bjuder det är i sanning "frivilliga,