6
kunde ej skänka er någon skönare dröm ur mig sjelf. Derföre teg jag. Jag kunde blott förakta och tiga". Illusionerna sönderslitas obarmhertigt, men hvad ger han då i stället, denne oblidkelige domare? "Den äkta konst jag omtalat, och som är lika skön som äkta — den har ett fel: den finnes icke." Alltså är den falska idealismen räddad; den äkta konsten är ett fagert irrsken. "Hvad vill då min gode vän Julianus?" Sanning är lögn; hvarför kan icke också lögn vara sanning? Allt är godt och väl, vi befinna oss åter helbregda i subjektivismens kaos. "Med angenämare behag log aldrig naturen mot någon menniska än emot Frans, när han åter befann sig uppe på jorden." Och Julianus var borta, plågoanden var försvunnen. Men vi gå vidare i vår jemförande undersökning. I fantasiens rikedom, i stilens prakt kan Almqvist mäta sig med hvem som helst; på ironiens — den allbekanta romantiska ironiens område, torde ej mången kunna mäta sig med Almqvist. Den breda, tröttande humorn, den ofta ytterst affekterade sjelfbetraktelsen väckte slutligen leda hos leverantörerna sjelfva. Man kelade i det längsta med sina egna produkter, omsider vämjdes man vid dem, man fick just häraf ett nytt uppslag: nöjet att rifva ned hvad man väl fått färdigt. Hos Almqvist träffa vi mera sällan denna vrångbild af sann kostnärlig ironi, af herraväldet öfver stoffet; romantikens upplösning i de Heineska dissonanserna afspeglar sig dock äfven i Törnrosens Bok. Den sanne humoristen ler under tårar enligt den ofta upprepade beteckningen; ett "verlden är ej så ful som vi henne ängsligt afmåla!" bryter fram midt under känslan af alltings fåfänglighet. Heine grät under löjet, hånlog åt glädjen: Almqvist gör så med, då och då. Man tänke t. ex. på Ormus och Ahriman, en det suveräna geniets lek med lifvets gåta, med kampen mellan ljus och mörker. Författaren nästan öfverträffar sig sjelf i munterhet, i aldrig trytande tokrolig kombinationsförmåga, men slutar med ett skärande
