missljud. "Hvarför är den goda dum? Hvarför är den kloka ond? Hvarför är allt en trasa?" — Strax förut heter det: De sågo berättarens mörknande panna allt mer lutas ned emot hans hand. Långa dunkla lockar, som stilla nedsjönko, skymde till största delen hans ögon; men något i dem syntes som glimmade af ett länge återhållet djupt vemod." I Ferrando Bruno, i Skaldens Natt är vemodet stegradt snart sagdt till förtviflan. "Min själ var i ångest, mitt sinne i sorg. Gränslösa frågor stodo upp och tvifvel omhvärfde mig. Lifvet, verlden, evigheten, tiden — allt satt i qval och vanmakt vid sidan af min bädd. Ingenstädes sammanhang. Och glädje? Ingen. — Konstens skapelser hugsvalade icke mitt bjerta. Dess form att vara är ju icke rät. I ständiga slingringar går dess sätt, falskhet är dess andedrägt och gift dess botten. — Skall jag nödvändigt bedragas? och bedraga? Gud — min Gud — detta är min sista bön till dig: låt också mig få vissna och dö, som andra." — Bruno, ensam speglande sig i källan, känner, lik Prometeus, en rasande gam i hjertat. "O. svarta fasa, i speglande vattnet blott sig sjelf han finner, omätliga bojan är hans eget famntag, tomma djupet hans hem." — Nyromantikens lifsinnehåll har här på fullt alvar gifvit sig luft.
Vi öfvergå till en ny jämförelsepunkt: den estetiskt-kristliga hänförelse, som gifvit anledning till så mycket koketteri och t. o. m. vunnit proselyter åt katolicismen. Denna "Gott-seligkeit" framtonar äfven hos Almqvist i mångfalldiga modulationer af temligen sliskig natur. "Ljufligt är att tömma själens flod uti Guds hjertas flod. Ljufligt är att glömma själens storm uti Guds sal så god. Ljufligt är att drömma, huru guld omflyter hjertats blod. — Ack, ni mina lönnars sus! så låter i Faderns hus. Der tindra så blåa ljus; dit hem min håg allt står, dit hem går jag i år. — Jesus Christus han är vår man; som små blomster omkring honom stå vi. Evigt vilja vi blomstra och dö vid Christi bröst." — Och kort före
