Lyriken har ett stort snille af det slag, som berusar oss både genom den utomordentliga formen och det storstilade innehållet, hafsballader, kärleksvisor, kosmiska sånger. Det är Swinburne.
Tiden behärskas af två stora strömningar, naturalismen och nyromantiken, men de egentliga härskarne äro de stora skalderna, som i sig upptaga tidsrörelserna, omdana dem och återspegla dem i förenklade och förstorade bilder. Riktningarnas representanter äro utpräglade personligheter, deras antal icke obetydligt och skörden därför rik. Men äfven den svenska litteraturen befruktas och når snart nog fram till en utlösning af sina yppersta krafter. Impulserna från utlandets strömningar och personligheter förena sig med studiet af den närmaste verkligheten, af det svenska landet och folket. Målsmän för denna förening blifva först och främst tidens geniala skalder, som i sin stora inspiration skapa konstverk af sådana dimensioner, att de i sin tur gripa in i världslitteraturen. Förgrundsfiguren är August Strindberg. Den strid, som nyligen rasat om hans namn, visar, att stridsyxan om 80-tal och 90-tal icke är nergräfd, de olika åsikternas hätskhet röjer, att man här ännu kämpar om vitala intressen, frånsedt de rent personliga utgjutelser, som alltid tillhöra polemik. Striden blir därför en fortsättning af de fäktningar, som gång på gång fyllt Sverige med sitt larm, allt sedan Strindberg och 90-talet trädt fram på arenan, och här må nu följa en kort skildring af dess förlopp.
*
Det börjar med Strindbergs »Tal till Svenska Nationen om olust i landet, lefvernet, litteraturen och lärdomen».
Slutresultatet af uppgörelsen med litteraturen är den, att 90-talisterna till den grad opponerat sig mot Strindbergs verksamhet redan från år 1889, att de icke lämnat något hår kvar på hans kropp.
»När broschyren Renässans utkom 1889, utgaf den sig för att vilja reagera mot tidens materialistiska sträfvan, men profeten låtsades ignorera min hela
