»Det synes mig, som stode dessa Levertins yttranden på höjden med hvad svensk kritik öfverhufvudtaget frambragt af personlig hätskhet och personlig närgångenhet.»
Gent emot Levertins världsåskådning säges (s. 63):
»Hos Levertin har denna från lifvets djupare flöden bortvända världslighet tagit formen af estetisk mammonism, som i grund och botten är lika kultur fientlig, lika ödesdiger som all annan mammonsdyrkan.»
Äfven ur de yngre författarnes led höjdes en stämma. Den ropande rösten var Ludvig Nordström, som i Aftontidningen obetingadt anslöt sig till Strindberg under rubriken »Bokslutet»:
»Det är nämligen icke så tillfälligt, att Strindbergs anfall riktats mot Verner von Heidenstam och Sven Hedin, ty det är just under dessa båda namn, som den farliga posten återfinnes i böckerna. — Egentligen har kanske detta bokslut icke så stort intresse för den breda allmänheten, ty dess inre mening kommer denna allmänhet i själfva verket föga vid; de enda, som kunna ha ett verkligt intresse, äro de, som nu bilda den yngsta författargenerationen, de s. k. 10-talisterna. — Detta bokslut, alltså, innebär i all enkelhet uttryckt, att efter tjugu års isolering Den Svenska Anden åter sättes i kontakt med de europeiska och utomsvenska idéströmningarna. — Och nu ställer sig frågan sålunda: hvad skola vi göra för att försvara vår plats i den europeiska kulturen, för att kunna lämna vår part till mänsklighetens sträfvan? Det blir europeiskt kulturella synpunkter, som 10-talisterna tack vare Strindbergs bokslut nu kunna obehindradt anlägga.» —
Det må sägas att själfva stridsorsaken är af en ganska sällsam art. De Strindbergska dokumenten höra till det mest oresonliga, som denna aldrig hvilande oppositionsande åstadkommit. Det som händt för tjugu år tillbaka står med ens lika lefvande för honom, som om det timat i dag, och han betraktar sig själf som en historisk personlighet. Men denne utomordentlige iakttagare af verkligheten saknar i hög grad sinne för de rätta proportionerna mellan sin person, sitt verk och sin omgifning. Strindberg handskas på det vårdslösaste med fakta, t. ex. i uppgifterna om Atterboms Siare och Skalder. Tegnér, beundrar han alltjämt, men hur går det samman med dennes beundran för Karl XII, »den störste bland Sveas söner»? Den stegrade intensiteten i känslolifvet, som utmärker den moderna tiden, har kanske i Strindberg fått sin mest typiske
