målsman. Titanen Strindberg är också ett knippe skälfvande nerver, och på dem spelade från begynnelsen föräldrahemmets omilda händer. Och när ynglingen började känna sig som man, då kom revolten mot samhället, som i Mäster Olof fick sin oförgätliga gestalt med sin bittra lära om den enskilda viljans — fast den är »der gute Wille» — tvång att böja sig för den högre enhetens kraf. Men just det har Mäster Olofs skald i grunden aldrig förmått, han är en ny Ahasverus, som förbannat samhället och därför förbannas tillbaka. Samhället träder emot individen som en osynlig makt på tusen vägar, men också alla människor äro delar af det osynliga och därför hinder för personlighetens utveckling till absolut frihet. En Strindberg kan icke ha hem, hustru, barn, vänner, han är ett samhälle inom samhället, men också en isolerad människa, som ensam lider af alla de konflikter med omgifningen, hvilka icke heller han kan undandraga sig. Hans lif är ett drama, som mynnar ut i en fruktansvärd tragik. En af dessa dramatiska konflikter är mästarens uppgörelse med 80- och 90-tal.
Men äfven om man alltid bör erinra sig den psykologiska orsaken till alla Strindbergs eruptioner, behöfver man därför icke utbrista i kör: han har rätt! Vi andra, som umgås på ett mera fridfullt sätt med samhället, måste söka att reducera den Strindbergska kritiken till verklighetens proportioner. Inte ens ett geni af hans dimensioner äger rätt att trycka sin stämpel på det samhälle som han negerar. Vi skola finna att där är alltid ett korn af sanning i hans angrepp, men mera sällan ett helt berg. På det hela taget ha vi fått Strindberg som kritiker för våra synders skull, och en mera obarmhärtig ha vi aldrig haft. Ty Strindberg äger icke blott hela sin tids kultur utan också vildheten hos en barbar från stenåldern, och han skyr intet medel för att måla djäfvulen på väggen. I sin oresonlighet få hans angrepp en karaktär af förföljelselusta, som vänder upp och ned på både människor och hela strömningar i vår kultur, och det är därför icke uteslutande angenämt att ha en sådan Argus som väktare. Olusten i landet blir icke lustigare af sådana artiklar som Strindbergs sista, hvilkas ove-