Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/20

Den här sidan har korrekturlästs
8
DEN NYA LITTERATUREN.

derhäftighet är af den art, som icke behöfver vederläggas. Den kritiska metoden är här följande: man tager en berömd dikt af en berömd diktare och delar upp den i olika beståndsdelar, rycker tomahawken från sidan, skalperar dikten och i förbigående diktaren.

Tyvärr äger dock Strindbergs försvar för sin diktning en orsak, då man ju icke kan förmena en skald rätten att själf uppträda mot sina kritiker, om de också icke därför behöfva beröfvas all ära och redlighet. Det låter sig nämligen icke förnekas att Levertins förnämsta begränsning som bedömare af svensk litteratur låg i hans oförmåga att tillägna sig Frödings lyrik och Strindbergs senare utvecklingsskeden, hvarvid man dock bör erinra sig vissa utomordentliga kritiker af några Strindbergsböcker. Hur mycket man än beundrar och älskar hela Levertins gärning, hur högt man än ställer honom som vår ypperste kritiker, måste man dock beklaga att hans kritiska sinne och poetiska intuition gjorde halt just inför en sångare som Fröding och en oafbruten revolutionär som Strindberg var äfven under 90-talet och senare.

Man är här frestad att uppkasta spörsmålet, om en kritiker måste förstå allting, som kommer under hans händer. Skall han hylla satsen att förstå allt är att förlåta allt? En sådan moderlig åskådning, som tar alla barn på sina knän, är mycket vacker, men en begränsning af kärleken torde äfven vara en fördjupning. Som grundlag skulle man vilja proklamera att allt det väsentliga, det som är nytt i tanke och form, det som är sagdt med personligt tonfall, det som äger möjlighet att lefva öfver sin födelsedag, det måste tillägnas och förstås af en kritiker. Det behöfver knappast sägas att bakom förståelsen ligger alltid kritikerns temperament, som skiftar mellan kärlek och hat. Men den som älskar det bästa och väsentliga i den nya litteraturen skall också allt mera vidga sin synkrets och förmå att med allt säkrare hand visa ut stjärnorna på diktens himmel. Men det är ingen merit för en kritiker, om hans temperament står på fryspunkten, när det gäller Fröding och Strindberg.