klarat att »Kant och Karolinerna ha uppvuxit på gemensam protestantisk grund». Har Strindberg således gått längre i sin etik än Kant? Men detta är väl dock att själf springa alltför fort i utvecklingen. Ty om man också medgifver att Strindbergs rifvande kritik af vårt samhälle och af oss alla ofta drabbat djupare än något annat, att denna kritik och hans poetiska storverk betydt oändligt för formandet af vårt lif och vår åskådning, så kan man dock icke hissa hans fana högt i sedlighetens värld. Hans barbariska stridsmetoder äro icke att rekommendera till efterföljd, de äro slagget i hans verk, och i likhet med docent Böök vill jag helst slippa att citera allt ur hans sista Tal. När Zola med fara för lif och lem angriper hela den franska staten i sitt berömda »J’accuse», då blir han sitt lands största moraliska faktor, därför att hans ord brinna af ädel harm mot en sak, som han funnit vara en vanära för sitt land, sitt folk, för hela mänskligheten. Men när en man går i breschen för sin egen person och sitt eget rykte (som är vida bättre än han inbillar sig) och därvid sänker sina »motståndare» ända till halsen ned i träsket — då är han åtminstone icke det stora exemplet, och man skall vara bra naiv för att bakom hans ord spåra blott den sedliga harmen.
Landqvist utslungar ännu ett djärft påstående:
»Ty 90-talet var — om man undantar Selma Lagerlöf och Fröding — redan genom födsel och uppfostran likgiltigt för religionen. — Det gör ett sorglustigt intryck att höra föregångsmannen, hr Hallström, religiöst och socialt indifferent, predika Strindbergs moraliska undermålighet!»
Författaren har dock för många år och böcker på nacken för att vara berättigad till en sådan oerhörd ytlighet, som präglar dessa omdömen. Är detta också revolution? Är det meningen att göra revolution baklänges och sparka bakut på vår tid? Det skall således behöfva sägas, att religionen ändtligen befriat sig från dogmatiken och katekesen hos många tusen bland oss. Det står oss fritt att ur de religiösa grundskrifterna taga ut det bästa, men en religion kunna vi blott bygga upp från botten af vårt väsen och med hjälp af vår egen grundlag, som bestämmer hela vårt lif. Vår religion, det är det yppersta,
