Men som världsdiktare har han en betydelse utöfver dramatikern. Han representerar det våldsammaste försöket efter Goethe i germansk litteratur att nå fram till en kultursyntes, det högsta en skald kan sträfva efter. Det är lätt att bevisa för oss hur hans stormlöpning mot världsgåtans sfinx studsat tillbaka, men det är icke ett klokt sätt att bele resultatet, ty där finnas ting af värde för oss och för framtiden, och det kan vara skäl att erinra om en annan stor syntetiker, som just nu firar sin renässans på fullt vetenskapliga kongresser — Swedenborg. Det gäller att här icke blott fråga efter resultatet utan också efter riktningen mot målet. Strindberg blir i alla fall lika typisk för vår tids intensiva trängtan att finna en formel, en världsåskådning, en religion, som i sig innesluter vår kulturs innersta vilja och förlöser oss ur dess alltför extensiva innehåll. Strindbergs subjektivism fann öfverallt sig själf, en annan och lyckligare skall finna något annat, när han lyfter undan den sista slöjan. Strindbergs universella alstring kan vid första anblicken te sig som kaos, men den som begåfvats med djupare blick skall på bottnen varsna konturerna af ett kosmos. Han är därför släkt ej blott med Goethe, utan äfven med våra universella sökare, Geijer och Rydberg, men det som skiljer honom från alla föregångarna är hans brytning med antiken, som räckt fler och färre stenar till de andras världsbyggnad, hvilket i sin mån förklarar deras harmoniska daning och soliga humanitet.
I den svenska litteraturens fattiga dramatik står Strindberg ensam som det svenska dramats konung, och som den störste utöfvaren af den högsta konsten blir han odödlig i vår dikt. Mångt och mycket af hans skådespel har stannat vid skissen, de sista historiska skådespelen äro krönikor i stil med dem före Shakespeare, men antalet mästerverk är minst lika stort. Det ser ut, som behöfde man än en gång erinra om att Strindberg under perioden fram till 1890 skrifvit »Mäster Olof», »Fadern,» »Fröken Julie». Det tycks behöfva sägas, att han samtidigtförfattade »Röda rummet», »Svenska öden och äfventyr», »Hemsöborna», »Skärkarlslif», »Samvetskval». Han är således förnyaren
