Hela perioden från slutet af 1870-talet fram till våra dagar betecknar en sällsynt blomstring i vår litteratur, det är därför inte lätt att uppskatta den till dess rätta värde. Skalderna stå ju ännu lefvande midt ibland oss, deras verk bevara ännu för oss hela sin prägel af skönhet och ungdom, vi vänta ännu att ur deras händer få mottaga nya dikter, som åter skola tända lågan i våra hjärtan och lyfta vår vilja uppåt. Men framför allt kan man begära af oss att vi icke uppträda partiskt för »80-tal eller 90-tal», fäkta med båda armarna och förhäfva oss i utbrott, framför allt kan man begära af oss att vi icke bedrifva medveten litteraturpolitik och efter behag stryka streck öfver mästerverk eller förkunna att de skalder äro döda, som ännu lefva.
