II.
Tiotalisterna.
Den nya litteraturen har den svåra uppgiften att taga ställning till de två stora strömningar, som behärska den svenska dikten före 1900. Gång på gång skall man också märka, huruledes romantikens stämningsatmosfär och naturalismens verklighetsiakttagelse mötas och trängas om plats inom ett och samma verk. Men icke nog härmed. Det är aldrig någon lätt uppgift att taga arf efter stora fäder. Det gäller å ena sidan att icke pressas ned af de stora föregångarnas auktoritet, men å andra sidan kan man icke vrida tiden ur led, och man måste åtminstone tillgodogöra sig hela det skifte, som födt en, från botten och upp till ytan. Hela den stora nydaningsprocessen har gifvetvis fört litteraturen ett väsentligt steg framåt mot det poetiska idealet om fullkomlighet, och dessutom har själfva tekniken, kompositionen och språkbehandlingen, utvecklat sig i samma grad som poesien själf.
Men efter en sådan kraftansträngning följer en afmattning, och det ser ett ögonblick ut för den nya generationen, som om allt vore gjordt och man endast hade kvar att lägga sig på rygg och filosofera öfver fåglarnas flykt. Det är förklarligt, om det breder ut sig en skepticism inom det unga lägret.
Denna åskådning sammanhänger utan tvifvel med en kontinental strömning. 1880-talets naturvetenskap kastade sig med gladt mod på lösningen af samtliga världsgåtor, men insåg snart nog att världsförklaringen kräfver en princip, som bottnar i något annat än naturen. Som motvikt till en alltför enkel och skematisk konstruering af världen uppstod en ny romantik,
