yrke, liksom yrkespolitikern egentligen är blott en skuggbild. Hvarken poesien eller politiken kunna utöfvas för sin egen skull utan för lifvets, och lifvet är hvarken enbart poesi eller politik, utan en sammanfattning af en mångfald makter, hvilka i mer eller mindre grad måste behärska konsten. Hvarje diktare måste ytterst syfta mot universella värden.
Dessa båda förpliktelser, vården om konstverkets slutgiltiga dräkt, som är vården om den egna odödligheten, och vården om skaldens bildning, har man icke fullt förstått inom den nya generationen. Här råder en oförtruten täflan att åstadkomma det största antalet böcker under den kortaste tid, och den vanliga följden blir, att den begåfning, som vid sin debut lofvade åtskilligt, så småningom myntat ut sin själ i allt svagare och svagare alster. Ännu en frestelse till ökad produktion inställde sig. De stora tidningarna började att stödja den unga litteraturen, hvar och en ville i konkurrensen ståta med allt flera berömda namn, och knappt hade en ung poet åstadkommit en någorlunda passabel bok, förrän han blef omhändertagen af Stockholmsreklamen. Han fick se sitt porträtt i Idun, man frågade honom, hur han bar sig åt för att skrifva sitt första verk, hvilket icke var så svårt att svara på, då det alldeles nyss lämnat tryckpressen, han belägrades af journalister, som till hvarje pris ville intervjua honom om hans nästa bok och hans åsikter om Dante, Goethe och Sveriges moderna litteratur, och dagen därpå kunde hela den svenska allmänheten glädja sig vid eftermiddagskaffet åt alla de utomordentliga ting, som strömmat öfver den unge skaldens läppar. Den nya litteraturen lefde icke längre i skymundan här hemma, den var berömd nästan innan den var till, men det fordrades tydligen ett högst ovanligt mått af själfkritik för att öfverlefva all denna firning.
Det var mindre underligt, om bildningen icke medhanns under denna oafbrutna produktion i böcker, tidningar, tidskrifter och julpublikationer. Den blef ett sidoordnadt kapitel, men mångt och mycket af den nya litteraturens brister härrör af bristen på kultur hos dess bärare.
Man kan invända, att den äldre generationens dikt till en
