trotsaren och oppositionsmannen, som sände sina pilar mot många och olika läger, och kring hans dikter brusade det af kamp och dån, verserna jagade fram som förföljande ryttare, rytmer och rim dunkade som trumslag. Den unge diktaren rider till storms mot tidens hela vekhet och försoffning, han rasar mot öfverklassen och mot kyrkan, han är en hatets son, han är en condottiere, fruktansvärd att råka på ett stridsfält, ty han ger ingen pardon och han segrar alltid. Det var från början en ungdomlig hänförelse och en hänsynslös kraft hos Ossian-Nilsson, utan motsvarighet hos hela den unga generationen, han hade något af de Cæsar-later, som bruka föra till eröfring af nya välden. En anförare har han visserligen icke blifvit, tiden var för mycket olik honom, det var en nationell depressionstid i stort sedt, hvilket förklarar mycket af den nya poesiens skepsis och bildar bakgrunden äfven till en Strindbergs samhällskritik. Ossian-Nilsson var kanske en stormfågel, som kom för tidigt, men ingen af de unga har åtminstone öfverträffat honom som lyriker, ingen har haft hans manliga kynne. Äfven han har visserligen fallit offer för en massproduktion, som en tid lät oss misströsta om en vidare utveckling, men det var dess bättre blott en paus i hans inre utveckling. En hel rad af hans nästan oräkneliga porträttyper, profiler, panegyriker och nekrologer öfver personer från historiens samtliga perioder, från Ulysses till Kitchener, äga dock ett bestående värde. De bästa kunna få något af den Tegnérska tidsdiktens glans och historiska perspektiv, t. ex. de som gifva en följd blixtbilder af Frankrikes heros, Waterloo, Le Rêve, S:t Helena, den sista en af vår litteraturs mest storstilade dikter, eller sådana som Ulysses, Karthago, Bismarck. Outtröttlig synes versens förmåga att smyga sig kring alla gestaltens konturer, med en häpnadsväckande färdighet behärskar diktaren sin form, och det finnes sånger som verka likt en framslungad improvisation, sjungen af en rhapsod, som fattar lyran, springer upp på bordet och, applåderad af folket, eldar upp sig till ett allt häftigare patos.
Snart nog framträdde det storsvenska, det imperialistiska
