silfverstänkande i det blåa, vida,
och vi glida
med dit upp, där det blåa vaggar och hvilar.
Liksom natten dör i en morgongryning,
vaggar tystnaden hän i toners dyning.
Stillhet … högt i det fackelstrålande ljuset
lik en orgelton i den stora friden
tiden, tiden
stannar och står och skälfver sakta i bruset.
Liksom en våg på stigande själar lyftad,
hälften ur jubel klungen och hälften snyftad,
ut i rymderna går den klara sången.
Rytmen vaggar, rytmen sorlar och söfver,
högt däröfver
aningar susa tyst som i soluppgången.
Den Österlingska dikten var till sin art alltigenom musikalisk, det som vädjade till ögat var en vision , men icke en bild af naturen. Men denna musik var i sin högstämda ton, i sin stora konst att låta rytmerna smyga sig som det allra mjukaste ackompanjemang till innehållet ny i vår poesi, rytmen och stämningen blefvo till ett. Det fanns hos Fröding och Karlfeldt, men Österlings insats var det högstämda ackordet, preludiet, som verkar med den språkliga musikens alla medel. Själfva ordvalet var aristokratiskt, nya färgvalörer och sammanställningar bidrogo till känslan att stå inför en ny och utsökt konst.
Men det är klart , att en dylik lyrik af hymner och lofsånger icke kan odlas länge eller mycket, preludiernas adagio fordrar omväxling för att icke glida förbi oss som en oändlig svärm af hvita måsar – måsen, som är en af dikternas vackraste symboler för ynglingasjälens flykt öfver hafven. Österling har utnyttjat stämningen ända till dess gräns.
I »Årets visor» har en ny utveckling hos poeten fått sitt förnämsta uttryck. Dessa sonetter beteckna en begränsning af både form och innehåll. Ungdomspoesien var en offerhymn till skönheten, sonetterna prisa jordens skönhet, poeten har
