stå väl ännu de poem, som icke förlorat beröringen med den skånska marken och därför alltjämt äga den Österlingska älskvärdheten och litet stela gratien, »Lärkan», »Arabesk öfver sommaren». En gång har han mäktat att helt gifva form åt en ny stämning i den af Levertin inspirerade, storstilade »Purpurfågeln», som i sin högstämda musik och genomskinliga form nästan gör intryck af romansk poesi.
Det förhåller sig ju så, att den lyriska formen är den ömtåligaste af alla former i poesien, därför att den är den mest personliga, och äfven lyriker med en sådan storartad begåfning som Victor Hugo och Swinburne ha dock förr eller senare sett sig tvungna att vidga sin form för att icke stelna inom den. Först och sist gäller det nog äfven för en lyriker att skaffa sig en prosastil, och en blick på vår egen litteratur visar, huru den ene lyrikern efter den andre också varit en betydande prosatör, medan den, som blott odlat den lyriska formen, antingen förytligats eller förstummats. Den andre skånske lyrikern, Vilhelm Ekelund, har säkerligen lidit af lyrikens subjektivism.
Den samling, som befäste hans rykte, var »Melodier i skymning» (1902). Här finns emellertid ännu en hel rad af naturdikter från Skåne, som icke blott uttrycka en personlig stämning utan äfven gifva en fixerad bild, »Kastanjeträden trötta luta», »Skånskt vinterstycke», Ringsjövår», »Åsen».
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
hvita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Hjärta, och du känner
pånyttfödelsens,
stillhetens oändliga lisa
