strömma öfver dig:
hjärta, och dock är din sång
denna molltons —
denna stumma längtansvisa.
Men gång på gång, som i »Visioner och harmonier», träder redan det mystiska grubbel fram, som fanns äfven hos Österling, ehuru af en vida mer ljus prägel. Det är på denna ton, som skalden oafbrutet spelar vidare, medan verkligheten sjunker undan i ett allt djupare töcken. Kanske att ingen i vår samtida litteratur på ett sådant sätt borrat sig ned i sin egen personlighet som Ekelund i en följd af diktsamlingar. Man kan med skäl ifrågasätta, om icke en sådan liten fulländad sång som den om kastanjeträden, på en gång natur och själ, äger ett större poetiskt värde än många af Ekelunds senaste alster, men som psykologiska dokument står »Melodier i skymning» tillbaka för sina efterföljare.
Ekelund sträfvar efter att fånga allt sprödare och intimare själsrörelser i diktens form. Men det säger sig nästan själft, att en dylik poesi så småningom måste upplösa sig i stamningar och snyftningar, och i själfva verket är också Ekelund af våra mera framstående lyriker den ypperste utöfvaren af den fria rytmen. Det lyckas honom verkligen att skildra något af det invecklade, sensitiva, nervösa hos den moderna människan med dessa ständigt växlande verslinjer, där pauserna äro lika vältaliga som orden, och bekännelserna få en klang af religiöst allvar öfver sig, en religion, som söker att finna en ny förklaring till allt det oförklarliga. Skaldens förtviflan inför världen, som blir alltmer olik hans egen skönhetsvärld, stegras och får en dof underklang af hjärtslitande Weltschmerz.
Min själ är som en stum decembermorgons frostgråa gryning,
där den likgrå släpar sitt brustna anlet
öfver smutsen af droppande gränder.
Min själ är en brusten himmel.
O, Gud, gif mig toner,
skönhet:
att jag må glömma.
