Vårligt stilla, blå och klar
morgonluften öfver dunkla ängar simmar.
Öfver haf, som fjärran stilla glimmar,
brisen mörkblått vågig krusning drar.
Långt den karga kustens linje bär
blicken, öfver näs och uddar smala.
Som en stålblank klinga viken skär
fjärran jord från himmelns vidder svala.
Plöjda ängar, brunt och grått.
Ljungbeklädda berg med buskar knotigt stela.
Bortom allt jag ständigt doft hör spela
böljebrus från hafvet dunkelblått.
Det är sant att hafvet i utländsk diktning har skildrats på ett vida mer öfverväldigande sätt och att vi ännu vänta på vår store hafssångare. Men Ullmans hafsmålningar ha blifvit allt säkrare i sin realism och genomandas af en äkta poetisk stämning. Hans reflexionsdikter äro däremot mera trefvande i sin gestaltning, och hans förnämsta betydelse som skald ligger dock på ett annat område än lyrikens.
Alla de skildrade poeterna äga en bestämd miljö, som danat mycket af det egendomligaste i deras poesi och från början gifvit dem fast mark under fötterna. Tre andra af de mera bemärkta nya skalderna sakna denna lokalbestämdhet, Bo Bergman, Sven Lidman och Sigurd Agrell.
Bo Bergman har blott utgifvit tvenne diktsamlingar och erinrar i sin produktions sparsamhet om Hjalmar Söderberg. Båda äga äfven samma känsla af respekt för den inre konstnärliga formen, båda äga ett högt mått af själfkritik, som icke vill släppa ut något ovårdadt och halffärdigt. Bo Bergmans lyriska form är genomskinlig, fast, oklanderlig och bygger på de bästa traditioner. Hans lifsåskådning är pessimistens och titeln på hans första samling, »Marionetterna», symbolisk för hans uppfattning af lifvet som ett skuggspel. Denna pessimism är en äkta känsla, en frukt af ett manligt allvar och därför utan hvarje spår af pjunk och koketteri. Diktaren hör hur vännerna öfvergifva hans hus, han är dödstrött, ett blad, som hvirflar för vin-
