den, ända tills det hamnar på kyrkogården, han vill känna mörkret svepa sin famn kring sig och ändå kan han inte släcka ut driften att stiga mot solen, men äfven den döljer sig i molnen. Då drömmer han, drömmer om dagar, som varit, om rosenskyar, som försvunnit, om den lilla hvita prinsessan, som kysst hans hjärta. Så blir Bo Bergmans dikt ett utomordentligt uttryck för en konstnärs svåra kamp för sitt skönhetsideal under en tid, som icke gärna vill gifva skönheten dess rätta plats, och flera af dessa dikter äro så djupt kända och så fint formade, att de alltid skola stå som något af det allra bästa i sin art. Det har en gång lyckats honom att pressa samman hela sin känsla och reflexion i en liten dikt på ett par rader, som präglas af visans klassiska enkelhet:
Hjärtat skall gro af drömmar,
annars är hjärtat armt.
Lif, ge oss regn som strömmar.
Lif, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.
Det finns dock en vrå af världen, där skalden kan hvila ut från hjärtats strider, det är i hemmet under leken med barnet, och då skrifver Bo Bergman ett par hänförande barnvisor, en gång med inverkan af Hedborns odödliga vaggvisa.
Hunden skäller och tuppen gal,
tuppen han gal,
elden han slår i spisen.
Löfvet darrar i liten grön dal,
liten grön dal, liten dal
lätt för morgonbrisen.
Sven Lidman är inom lyriken den fullödigaste representanten för erotiken. Den besjunges af honom med en lidelse och en flykt, som röjer att känslan hos honom åtminstone springer fram ur ett temperament, och hans yppersta sånger af denna
