»Hans nåds testamente» är en svensk herrgårdsskildring med en humor i engelsk stil, frisk och rolig i tonen.
En vida mer målmedveten konstnär är Sigfrid Siwertz, den förnämste artisten bland novellisterna. Redan hans små lyriska samlingar »Gatans drömmar» (1905) och »Den unga lönnen» (1906) ägde en mjuk och luftig charme, och med »Margot med flera berättelser» (1906) slog han an den episka ton, som sedan blifvit honom egen i hans följande större novellböcker.
Hufvudmotivet är visserligen äfven här erotiken, och ehuru Siwertz alls inte ryggar tillbaka för de mest intima situationer, är det ändock något afgörande, som skiljer hans noveller från exempelvis Melsteds romaner. Här finns alls ingen systematisk spekulation öfver sinnenas drifter, ingen råhet i känslan, utan allt går samman till ett konstverk. Erotiken är den drifvande makten hos alla dessa unga och gamla människor, lifvet är en cirkel, en kretsgång af begär, som stillas för en tid för att sedan kräfva nya föremål. Men denna känsla uppträder sällan i krass nakenhet, den är omgifven af ett svärmeri, det högsta dessa varelser kunna förnimma, och det är med sorg de vandra ifrån hvarandra, då de finna att de i grund och botten tillhöra tvenne världar. Det är inte längre erotik, det är aningen om en ny känsla med ansvar och arbete, och i novellen med namnet »Två världar» växer ur en strandad känsla det nya lifvet fram, barnet, motivet för ett par af Siwertz’ bästa skapelser.
I »De gamla» äro dock de mest lyckade novellerna ej de, som skildra erotiken; där finnes i stället en egendomlig pastellmålning »Mälarbröderna» och ett par studier från Bretagne af verklig skönhet.
Siwertz har upptagit de bästa traditionerna från 90-talet, från Hallström och kanske än mer från Levertin. Hans skildring har en dämpad ton och en clair-obscur som är betagande, och hans noveller erinra ibland om en stämning från den gamla drömstaden Brügge. Han har själf skildrat Nordens människor på följande sätt: »De tala sakta och dämpadt, och deras innersta
