af ingen här hemma i sin förmåga att gifva en etsande skarp bild af en människa och hennes öde på ett par sidor, och bakom bilden pulserar en lyrisk värme som adlar den realistiska iakttagelsen.
De förnämsta utöfvarne af den erotiska novellen utom Siwertz äro Henning von Melsted, Hugo Öberg, Marika Stjernstedt och Arthur Möller.
Af dessa är Arthur Möller den minst själfständige, en adept till Hjalmar Söderberg, men alldeles utan dennes auktoritet på området. Då och då polemiserar han i sina resonerande noveller mot den svenska allmänhetens brist på intresse för erotiska noveller, »den svenska folksjälen vill antingen ha rörande förlofningsscener eller fyllerihistorier». Utrustad med en kåsörbegåfning, envisas han att framställa både råa och ledsamma ämnen, och honom tillkommer äran att ha utgifvit en novellsamling med den mest smaklösa titel i världen, »Kroppens komedier», där han upptager Algot Ruhes konst att skildra en barnsbörd. Algot Ruhes ansträngda epigonverksamhet som skönlitterär författare faller utanför skönlitteraturen.
Melsteds och Öbergs namn ha blifvit sammankopplade tack vare ett slagsmål dem emellan på offentlig plats, etableradt enligt uppgift på grund af att den ene porträtterat af den andre i sina böcker. De sista årens noveller vimla af dylik porträttkonst, som dock borde vara yrkesfotografens egendom. Som litteratur betraktadt är det nämligen icke konst utan närgångenhet och brist på motiv. En annan sak är, om man gör en typ af en del drag hos en person. Verkligheten kan författaren ingalunda undvara, men väl kan publiken lefva utan en litteratur, som begagnar naturalismens program om exakt fotografi på litet hvar af oss.
Melsted är den ovedersägligt största begåfningen af de två. Han framträdde i sin ungdom med noveller i dialog, utmärkta af en orädd förmåga att skildra svåra ämnen och gifna med en öfverraskande kraft i språk och byggnad. Men han utvecklade sig hastigt nog till den mest typiske skildraren af den erotiske mannen som öfvermänniska, dragande kvinna efter
