miljöscener från tidningsredaktioner, från Folkets hus och stationssamhällen, men stundom skenar fantasien i väg med verkligheten och åstadkommer rent groteska skapelser. Tidningsredaktioner äro dock icke uteslutande samlingsplatser för mer eller mindre försupna original, och den stora middagsbjudningen hos konsuln i »Hafvet» öfverraskar genom sin orimlighet — förste militär skall upplysa författaren om att en dylik krigsscen vid ett middagsbord icke kan förekomma. Det är sant att en miljö kan stegras till det fantastiska och orimliga, men då för att få en symbolisk betydelse, såsom ett varuhus eller ett lokomotiv hos Zola och som det en smula flytande begreppet hafvet i Ossian-Nilssons sista roman, men dylika symboler måste användas med stor urskillning och verka ingalunda genom rent sakliga öfverdrifter. Ossian-Nilsson slår öfver här som i sin lyrik, han har en sådan oerhörd lätthet att producera, att han slutligen förväxlar nedskrifvandet med inspiration, men hans kraftkänsla borde få annat uttryck än på papperet — han borde bli jägare, boyscoutledare eller dylikt.
Ossian-Nilssons sociala romaner fylla i alla fall en stor lucka i den nysvenska epiken, som efter Strindberg icke haft en sådan social berättare, de afspegla en stor kris i vårt samhällslif, och om äfven en eller annan åsikt kan visas vara oriktig, så är dock totaluppfattningen, som den framstår i »Hafvet», präglad af en vidsynt och skarp intelligens och dikterad af en stark och redlig vilja.
Äfven Gustaf Janson hör till de realistiska berättarnas skara. Ehuru han debuterar redan i mediet af 90-talet, vinner han sin stora framgång först år 1900 med sin novell »Paradiset». Denna robinsonad är typisk för Janson. Han skildrar mindre gärna den omedelbara verkligheten omkring sig, han älskar att flyga bort till öde oceanöar och främmande stater på fjärran kontinenter, han lefver med i olika krig ända från hunnernas väldiga kamp mot Europa fram till boernas strider för sin själfständighet mot Britannien. Men trots sin förmåga att behandla händelser, som han icke själf uppleft, är hans fantasi dock af utpräglad realistisk art, och i hela anläggningen af sina romaner är
