Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs
59
TIOTALISTERNA.

Gustaf Janson en värdig lärjunge till Zola. Han förfogar öfver en handfast psykologi, som helst sysslar med handlingens och viljans människor, han tar ett robust grepp om sitt ämne och släpper det inte, förrän han uttömt alla dess resurser. Ehuru han äfven kan gifva en förträfflig nutidsskildring af ekonomiska spekulationer, »Förlorade söner» (1907), älskar han dock mest att skildra det han aldrig sett, och hans förmåga att skapa lifliga, ofta storstilade mass-scener från olika områden synes outtömlig. Det är Gustaf Janson, som rider omkring som Nils Dobblare, det är han, som skjuter ned engelsmännen, han blir kastad upp på en öde ö, han gör revolutioner i republiken Costa Negra, och allting sköter han om med samma kläm och glädje. Han har äfventyrets friska blod i sina ådror, han är af alla våra lefvande skriftställare den ypperste berättaren för pojkar, han är välgörande fri från erotiskt kvalm och blek själfbespegling, en man helt ut i fingerspetsarna, målmedveten och mogen som berättare.

Om den dramatiska diktningen är icke mycket att säga. Ehuru det nyligen flödade af nya skådespel, har dock scendramat knappast kommit öfver experimentets nivå. Den mest drifne teaterförfattaren är Ernst Didring, briljerande med skickligt sammanfogade stycken, som dock äga väl skematiska karaktärer och knappast tåla vid att granskas alltför noga i sömmarna. Hans skådespel ha emellertid med stor framgång spelats äfven på kontinenten.

Utgångspunkten borde väl vara Strindberg, men det ser ut, som om hans stora gärning här som på andra områden ännu blott förvirrade sinnena i stället för att klara upp dem. Man kan ju se bort från hans halffärdiga skapelser, men studera den öfverlägsna replikföringen, något af det yppersta i hela världslitteraturen, den storslagna förmågan att plötsligt midt under en hvardaglig konversation blotta de tragiska djupen, den stundom bländande, helt och hållet osökt verkande tekniken, som i Fröken Julie, Brott och Brott, Svanehvit. Strindbergs drama är fylldt af lefvande människor i kamp med hvarandra och ödet, men äfven buret af den lyriska underström, som anses vara