Sida:C D Marcus Den nya litteraturen 1911.djvu/78

Den här sidan har korrekturlästs
66
DEN NYA LITTERATUREN.

att vi förnimma det sublima både i att falla offer för lidelserna och besegra dem.

Det är just det heroiska, som saknas i högsta grad och åter måste träda fram i poesien. Från alla vråar och vinklar har den nya tiden ropat ut sina kraf på skönhet och njutning, på lycka och sällhet, och man har med full rätt häfdat den åskådningen, att det först och främst gäller att tillägna sig detta lifvet och tömma dess lust och ve ända till botten i stället för att skjuta undan allt till ett annat och okändt lif.

Men för att återställa harmonien mellan krafvet och dess uppfyllan fordras att vi begränsa lyckans möjligheter med plikten, plikten mot vårt eget jag, mot andra, mot landet och mänskligheten. Denna plikt behöfver alls icke blifva oket på vår nacke, som föder en ny pessimism till världen. Den skall vara den stolta känslan att utveckla den fria mänskligheten inom oss, som alltid måste offra alla sina krafter, oberoende af resultatet.

Det är möjligt att den heroiska lifsåskådningen, oundgänglig för att skapa ett drama, än en gång skall vandra upp mot Parthenon. Redan har den mest subjektive af alla de unga poeterna här hemma börjat att svärma om antika ideal. Men om den germanska kulturen återigen skall hämta nya krafter ur beröringen med antiken, så måste äfven det ske med hjälp af en ny och fördjupad syn på antikens innersta ande. Det är möjligt att vägen kommer att gå genom Nietzsche. Nietzsche, som är vår kulturs mest fruktansvärde kritiker, Nietzsche, hos hvilken längtan efter det underbara, det omöjliga, det heroiska flammade så häftigt, att hans egen psyche försvann i lågorna. Nietzsche, som samman med sin vän Erwin Rohde fattat antiken djupast af alla och såg däri den tragiska tidsåldern. Det är kanske detta vi nu skola gå igenom: att hos antiken icke blott se den strålande solguden Apollo utan ock lidandets och längtans gud, den tragiske Dionysos.

Men om vi med hjälp af antikens kultur skola nalkas en ny klassisk tidsålder, så får dock Hellas icke bli ett band på våra själars frihet. Studiet af det gångna måste här som all-