At insalta Turkiska Bönor.
Rensa fnaset af möra bönor och skär dem hel fina efter snedden; men så fort de skäras, så saltas litet på dem med fint salt emellan, eljest tårka de och mista sin grönska och saft: när alla bönorne äro skurne, så saltas de neder hwarftals uti en rensmakande fierding eller bytta, som är wäl tät, och när kärillet blifwer fullt, så bör sidsta hwarfwet beströs med salt; lägg då en botten med en tung sten uppå, så packa de sig hårdt tilhopa, och när de då stått några dagar, så kan mera bönor läggas uti på samma sätt, så at byttan blifwer wäl packad; dock ej så mycket at laken rinner bort; ty då hålla de sig intet: härwid märkes, at botten och den tunga sten måste så länge ligga derpå, til des bönorne wäl siunkit tilhopa, sedan kan den tagas bort och en liten läggas i stället, som så länge bör ligga til des laken står öfwer, om sten borttages, hwarpå kärillet betäckes med låck, så at intet orenligit kommer deri. När desse bönor sålunda insaltas, så hålla de sig til Wåren, om de förwaras uti källaren. Då man wil bruka häraf; så skiöljas de ganska wäl i några watten, och sedan förwällas til des de blifwa miuka; äro de då salta, så ömsas några gånger upkokat watten på dem, och då stufwas de på samma sätt som de färska. Skulle bönorne wara mycket hårda och sega, så blifwa de både möra och gröna, om allenast en liten askpåsa lägges på dem när de förwällas; men då måste sältan wara wäl utur dem förut, eljest hjelper det intet: härtil brukas siö-watten, och då de äro förwälda med askpåsen, sköljas de sedan wäl med upkokat watten.
