wid öpningen, sedan hängas de up at tårka, så hålla de sig rätt länge; när man då wil nyttja dem, skäras de af så långa som man behagar; då läggas de i watten at blötas, och sedan twättas de och nyttias: derföre bör det observeras, at när korfskinnen skiäras til kårfwar, så bör deraf intet mer tagas än nödwändigt behöfwes; ty sedan de äro sönderskurne, så spilles mycket bort om de då skola förwaras: blåtarmar äro tienligast at conservera, ty fet-tarmar härskna.
Klöf-fett at bereda.
De långa benen som togs utur ox-fötterna lägges ofwanuppå en bakugn at tårka några dagar, sedan klyfwes eller hugges de sönder, och tages alt fettet utur dem, hwilket förwaras uti en flaska at bruka til råcksmörja och låsar.
At skira den färska Talgen.
Den talgen som blifwit öfwer när kårfwen är giord, hackas fin och bultas wäl med en yxa uti en stadig ho, som är giord af en tiock ståck: lät honom sedan med lindrig eld något koka med litet watten, och när han är wäl smält, silas han genom hår-sil uti en kittel, hwarest han bör stå til des han blifwer wäl igenom stelnad, då wärmes kittelen allenast så mycket at han låssnar, och stielpes han då straxt på et wått linnekläde, samt skrapas bort alt det som grumligt är, hwilket tillika med det som blifwit qwar uti hår-silen när talgen sildes, kan gömmas och brukas när garn kokas.
