Sida:Carl David Marcus Goethe 1907.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs

8

Denna oerhörda receptivitet ägde just den unge Goethe som nu blef Herders sällskap och lärjunge. Det var den stora islossningen i hans lif, då allt det konventionella och utifrån förvärfvade föll af honom för att i stället ersättas af en enda brusande ungdomslängtan att skapa det nya och det unga. Det var därför han ensam i sin samtid faller i extas inför det gotiska templet, Strassburger-Münstern, ty dess djärfva resning och skarpt utpräglade former voro i släkt med hans egen skyhöga fantasi.

Här upplefver han åter en kärlekssaga, som kan­ske har det mest poetiska vårskimmer öfver sig af alla och som säkerligen lämnat de djupaste spåren efter sig i hans diktning. Det är den bekanta och berömda prästgårdsidyllen med Friederike Brion i Sesenheim. Bedårad af hela det vårliga och älskliga hos denna blomlika uppenbarelse fängslas hans så oändligt lättantändliga hjärta helt och hållet. Men blott under några veckor. Det fanns något starkare i honom, som ropade på luft och manade till frihet från alla band. Det var värkets kamp med kärleken. Att den blef så våldsam berodde därpå att Goethe befann sig i en sådan oerhörd Sturm och Drang, där kriserna aflöste hvarann som stormar och där ögonblicket spelade rollen af ett helt lif. Hennes gestalt sväfvade under långa tider för honom och idyllens sorgsna upplösning har kostat honom mycket och djupt lidande.

Redan i hans lyrik lefver hon. Och hvilken lyrik är inte detta! Den ursprungliga och egentliga formen för det germanska lynnet var härmed återfunnen. Helt och hållet död hade den väl aldrig varit, men