är Faust förskrifven till Mefistofeles. Det är de
bekanta raderna:
Om jag till ögonblicket säger:
O dröj! du är så skönt ändå!
Werd’ ich zum Augenblicke sagen:
Verweile doch! du bist so schön! —
Så går färden ut i lifvet och stiger från det obetydliga till det betydliga. Ty gycklet med dryckesbröderna i Auerbachs källare är blott ett litet lustigt förspel och en erinran om vinets sällsamma värkan på dess dyrkare. Men scenen är af en ypperlig kontrastvärkan: nyss Fausts höga spekulationer och nu en fläkt från det råare lifvets njutningar. Den härpå följande vilda skildringen af djurens och häxans uppträden i häxköket visar egentligen Mefistofeles i sitt ässe, medan Faust ledes åt allt detta spektakel, som till på köpet maskerar sig med en slags vetenskaplig skrud. Ända tills han skådar bilden af kvinnan i spegeln. Då tändes hans längtan och han vill bort. Häxans trolldryck som räckes honom får väl skrifvas på folksagans konto, hvilken älskar dylika symboler.
Det stora äfventyret i Fausts första del är ju Gretchens kärlekstragedi och det är det första elddopet i Fausts nya lif. Det är idyllen i Sesenheim som här går igen. Men den är förvandlad till tragedi, den rymmer den unga kärlekens hela salighet och hela elände, och täljer därför en saga från mänsklighetens begynnelse till dess undergång så som den aldrig skildrats och aldrig kommer att skildras. Den visar tillika hur strömmen går från lifvet till dikten. Det
