26
Lyriken, som beledsagar Goethes hela diktning strömmar rikligt under denna så skiftande tid och bevarar dels sin folkligt naiva ton som i den allbekanta “Das Veilchen“, men får dessutom den djärfva tankestyrka och spekulativa bredd öfver sig som karaktäriserar den Goetheska idélyriken. Ej som om denna lyrik skulle ha ett spår af tidens torra lärdomsdikt. Tanken flyger fram lika omedelbart och jäsande som känslan, och får därför dessa underbart uttrycksfulla och storartade rader, som göra Goethes diktning näst efter religiösa skrifter till den flitigast citerade i världslitteraturen. Det förefaller värkligen — som Schiller en gång sade — som om Goethe blott behöfde lätt skaka på trädet för att frukterna skulle falla mogna i hans knän. Utom “Prometheus“ äro dikter sådana som “Mahomet“, “Mahomets Gesang“, “Ganymed“ och “Künstlers Abendlied“ skrifna dessa år.
Mot slutet af genitiden råkade Goethe åter ut för ett kärleksöde. Det var denna gång dottern i ett patricierhem i Frankfurt, Lili Schöneman, som han hastigt och lustigt förälskade sig i och det hela slutade med en officiell förlofning. Den ovanligt vackra, unga damen var dock vida mer mondän än hans föregående föremål, och snart nog började diktaren känna att han förenat sig med något som var främmande för hans egentliga väsen och dessutom plågades han af att uppträda som kavaljer och fästman — en roll som ju inte tillhör de mera afundsvärda. Han visste till slut inte hvart han skulle ta vägen, och det syntes honom som om en ond demon dref honom till gärningar, som han inte borde göra. Redan var han på väg till Italien,
