30
har formulerat det i en berömd liten dikt skrifven före 1786,
Willst du immer weiter schweifen?
Sieh, das gute liegt so nah.
Lerne nur das Glück ergreifen,
Denn das Glück ist immer da.
Tidens allmänna världsförbättringslusta hade således fått sitt uttryck äfven hos Goethe.
Men det behöfver väl inte sägas, att den poetiska inspirationen måste lida om diktaren allt för länge vände sig från muserna. Och ämbetsperioden räckte i tio hela år. Själftuktan drefs ut öfver sina naturliga gränser. Också fullbordades intet större värk under denna tid, ehuru flera nya dikter började skymta. Men under sysselsättningen med alla dessa lifvets detaljer, studiet af bergverket etc. vaknade åter vetenskapsmannen. Under sin universitetstid hade Goethe med förkärlek umgåtts med naturvetenskapsmän, och i Frankfurt hade han experimenterat med kemi eller alkemi om man så vill. Det mystiska tjusade honom och han drogs till Swedenborgs läror. Nu följde rent vetenskapliga studier på olika områden, och 1782 resulterade hans jämförande undersökningar af djurets och människans hufvudskalle till upptäckten af det s. k. mellankäkbenet, som gladde honom ofantligt, ty nu var för honom ringen mellan allt lefvande sluten. Det var lifvet och rörelsen, som han sökte efter i naturen under sina växtstudier och geologiska undersökningar, hvilka alla ytterst drefvos fram af hans kärlek till allt lefvande och hans världsåskådning. Det är förnämligen en stor tänkare, som invärkat på danandet af Goethes filosofi. Det är
