en gång drefs för långt, och att det då brast något på djupet af hans själ, men det visar i alla fall en begränsning i hans personlighet och är ett memento för dem som dyrka Goethe som gud.
Den stora dikten “Ilmenau“ är det vackraste uttrycket för den kärlek och den ansvarskänsla han hyste till sin furste och vän. Från denna tid äro några af Goethes yppersta ballader, där hans konkreta, knappa, lifliga lyriska stil skapat oförgängliga pärlor: “Erlkönig“ och “Der Fischer“.
Hela denna tid af tio år är Goethes namn oupplösligt sammanflätadt med ett annat: Charlotte von Stein. Hon lefde i ett glädjelöst äktenskap med sin lindrigt begåfvade man och var vid Goethes ankomst till Weimar 33 år. Hon var inte vacker enligt sedvanlig uppfattning. Men hon måste ha haft själens skönhet och den intellektuellt öfverlägsna kvinnans fria hållning. Och dessutom hade hon hvad ingen af de andra haft, en rik och bitter erfarenhet. Det var därför hon kunde fasthålla den orolige mannen i hela tio år, ty icke heller hon förmådde undandra sig hans strålande företeelse. Hennes kvinnliga klokhet sade henne, att denna eldnatur måste hållas på ett visst afstånd, för att han inte under en timme skulle förbränna både henne och sin egen kärlek. Hela hennes hållning gent emot honom var något nytt, och det gör ett sällsamt intryck att läsa hans stammande kärleksepistlar, där han nästan i samma andedrag kallar henne “Du“ och “Sie“. Men i alla händelser har Charlotte von Stein’s person betydt mest af alla kvinnor för Goethe, och utan henne hade vistelsen i Weimar snart nog blifvit
