stället ref hela dess egendomliga karaktär ytterligare upp honom. Han begärde stjärnan.
Ifrån detta slags lif, som senare syntes honom värre än döden, beslöt han att befria sig helt enkelt genom en flykt, och målet var Italien, som länge nog hägrat i hans drömmar. Och i höstbrytningen år 1786 begaf han sig tyst och hastigt i väg utan att någon visste hvart han styrde kosan. Hur fjärran var han ej i det ögonblicket från det lilla furstendömets små bekymmer.
III.
Liksom flyttfåglarna styra sin flykt mot soliga
länder, så drager germanens längtan honom oemotståndligt
från nordens köld till söderns värme, och det ser
ut som om denna drift blifvit starkare än man vanligen
föreställer sig. Det är den milda luften och de skära
mandelblommorna kring det blå Medelhafvet, som lockar
honom, men det är också dragningen till kulturens
största valplats, som drifver honom till renässansens
Italien och Roms minnen från alla tider och folk.
Detta svärmeri hos germanen, hvilkens väsen just är
att längta efter det rika och okända för att sedan åter
längta till hemmet och moderlandet, har troligen först
med Goethe och romantiken fått den bestämda riktningen
till Italien. Redan Goethes fader hade företagit
en dylik resa, som stod för honom likt en vistelse
